Sånt man inte visste att man vet

När jag inte mår på topp blir jag ofta fåordig, har jag inget bra att säga tycker jag att det är bättre att vara tyst. Ibland är det det enda valet man har, att vara tyst. När orken inte räcker till att formulera ord finns inte mycket annat att göra. Jag har varit väldigt tyst senaste dagarna, energin har inte räckt till allt det jag gör; leva, tänka, jobba, äta, sova, umgås, finnas, sticka. Det är mycket som ska orkas med i ett liv, även ett liv som inte innehåller kändisskap eller hårt yttre tryck. Vi är inte alltid snälla, vi ställer tuffa krav både på andra och oss själva, och ändå samlar ingen guldstjärnor i himlen av alltför tuffa krav. Jag tänker på fina ord som ödmjukhet, förnöjsamhet och inspiration. Och andra vackra ord som månsken, havsbris och fågelsång. Och varma klipphällar, djupa andetag och befriande suckar av avslappning. 

Stress och press gör inga bra saker med människor. Jag ser det nästan varje dag, pressade människor som inte kan vara sitt naturliga jag. Jag känner det i mig själv, hur jag förändras av press och stress, hur det får mig att tänka tankar som jag annars inte skulle tänka, hur det får mig att säga saker på ett sätt som jag inte annars skulle säga, hur det får min kropp att reagera som den annars inte skulle reagera.

Det är så lätt att skylla på andra; det är han eller hon som gör fel, säger fel, tycker fel, låter fel, är fel, men tänk om det inte alls är så. Tänk om det bara är han eller hon som försöker leva upp till kraven som ställs på honom eller henne? Tänk om det är jag som är så anspänd att jag bara hör, ser och känner saker på ett sätt som inte är till den andra personens fördel? Så där tycker jag om att tänka, vrida och vända på saker, sätta mig själv i motpartens sits och fundera från det hållet på hur saker och ting ser ut när man har den utsikten. Jag vet att inte alla gör så, jag vet att inte alla har något intresse av att vrida och vända och tänka tvärtom, jag vet att alla inte har förmågan och förutsättningarna att göra det och då tänker jag att mitt ansvar att fortsätta vrida och vända är än större. Inte kravfyllt större, utan med tanken att om jag fått möjligheten och gåvan att se utochin och uppochner och bakochfram så tar jag tacksamt emot den. Hur andra tänker vet jag inte, det är ju ett av livets mysterier, vi har faktiskt ingen aning alls om hur andra tänker. Den enda glimt vi kan få av andras tankar är kanske via det nedskrivna? För om vi pratar byter vi ju tankar hela tiden, vi anpassar oss efter varandra, speglar oss i varandra och ingen tanke är obruten utan de fortsätter och växlar.

Anette frågade i en kommentar härom dagen vad jag lyssnade på för ljudbok när jag var trött och behövde ladda batterierna. Jag skrev i mitt inlägg att jag lyssnade på en bok jag lyssnat på många gånger förr. Faktum är att när jag är trött, stressad, har ont eller av någon anledning behöver något uppbyggande och uppiggande, då lyssnar jag på trygga röster. Jag väljer uppläsare före boktitel och jag kommer oftast tillbaka till sagoberättarna. Jag älskar att lyssna på Astrid Lindgren och Tove Jansson. Toivo Pavlos röst är som bomull för själen när han läser Barbro Lindgrens böcker och jag blir alldeles lugn av att höra Gösta Ekman läsa Tage Danielssons Sagor för barn över 18 år. Stephen Fry kan jag lyssna på timme efter timme och hans röst vaggar min själ. När jag behöver ladda behöver jag inte höra vad som sägs, det är hur det sägs som har betydelse och det är kanske sexåringen i mig som bäst behöver det lugna, trygga upprepandet av bekanta ord och bekanta ljud.

När jag inte mår på topp blir jag ofta fåordig, fast ibland bara rinner orden ur mig. Jag visste inte att jag hade något att berätta, men fingrarna mot tangentbordet visste. Tänk så det kan vara.