22 aug. 2015

Dystra men bra

Nästa bok jag ger mig på får inte vara dyster för nu har jag tagit mig genom tre dystra böcker i rad. Först Jag heter inte Miriam som jag skrivit om tidigare. Efter den kastade jag mig över P-O Enquists bok Kapten Nemos bibliotek, utgiven 1991. Boken utspelar sig i norra Sverige på 40-talet och har sin utgångspunkt i en verklig händelse där två små pojkar förväxlas som nyfödda. Det är en dyster berättelse om pojken som inte längre fick bo i det fina gröna huset, som över en natt fick en ny mamma och som kände sig som den som byttes bort, inte byttes till. 
Jag har lyssnat på boken som P-O själv läst in och hans röst är underbar att lyssna till, lugn och trygg, trots det stundom hemska han berättar. En bok som väcker många tankar om tillhörighet och utanförskap och att vansinnet lurar i vassen om man inte får prata om sina tankar och upplevelser. En riktigt bra bok, läskig och dyster men bra. 

Efter en bok med nästan 25 år på nacken gav jag mig på en helt ny, Svenska gummistövlar av Henning Mankell. 
Ålderdom och ett liv som närmar sig sitt slut är en röd tråd där läkaren Fredrik Welin, som tidigare haft huvudrollen i en tidigare Mankellroman, Italienska skor, dragit sig tillbaka från sitt liv som kirurg. Han är gammal och trött, inte lockad av sociala kontakter längre utan vill bara vara i fred på sin ö när hans hus plötsligt brinner ner. Misstankar börjar gro att det är Fredrik själv som tänt på. Ömsom spännande, ömsom lite väl långsam handling, som om själva handlingen är åldrad och trött men ändå en bok där man vill veta hur det går. 

Men som sagt, nu behöver jag en rolig och lättsam bok! Själva livet är lite dystert ändå just nu så den varan har jag tillräckligt av ändå. 

Min vilodag har tillbringats i en solstol med en sockstickning i högsta hugg. 
En Anna-socka med mönster av Dödergök. Garnet är ett materialkit från Manduzana men när jag skulle sätta igång fick jag för mig att byta ut det cerisa mot gult, även det Manduzana-färgat. 
Jag behöver visst lite mer gult i mitt liv!
Så där ja, en socka på en dag. Maken kanske tar en vecka eller mer, vem vet. 
Tja vad vet man, egentligen, om dysterhet. 

2 kommentarer:

  1. Väldigt söt socka i härliga färger och fint mönster!

    SvaraRadera
  2. Jag har också nyss läst Jag heter inte Miriam och blev väldigt berörd av den. Men ibland behöver man en motvikt mot de tunga berättelserna. I mitt fall blev det Gubbe och katt av Nils Uddenberg. En fin historia.
    Tack för din läsvärda blogg!

    SvaraRadera