Magiska ränder

Riktigt bortskämd har jag blivit idag 

 Det är verkligen lyxigt att få både gofika och smaskiga lunchmackor och dessutom bara vila, prata och njuta av vacker utsikt. Sakta laddas livsbatteriet upp igen. 

Jag har gjort några varv på min randiga tröja och som vanligt blir jag förtrollad av rändernas magi; bara en rand till och en till. 

Från minus till plus

Man vet att man

haft en dålig dag när man försöker forcera toadörren utan att låsa upp den, när man kommer ut på parkeringen och inte har en aning om var man ställt bilen, när man håller på att smulas sönder i atomer därför att husets värmeanläggning plötsligt låter som ett reaplan som står några meter ifrån en. 

Man vet att allt blir bättre när man kan sticka lite. 

Fyra år senare

Vissa garner mognar långsamt innan de omvandlas till något användbart.

I april 2015 köpte jag två grå härvor Sidenvägen och ett paket med sju små nystan i regnbågens färger från Tant Kofta. I december 2017 köpte jag ytterligare tre härvor grått eftersom garnet jag hade inte skulle räcka till en kofta eller en tröja. Då, 2017, hade jag bestämt mig för att sticka koftan Fading Lines men det blev aldrig av att jag la upp och började och häromdagen bestämde jag mig för att garnet hellre ville bli en Confettitröja och nu är den på gång. 

Perfekt stickning när händerna behöver ha något att göra men huvudet inte orkar tänka.

Bara ränder

När jag var på Ateljé Norrgården senast så köpte jag ett nystan med självrandande garn, ON line Supersocke 100 Comedy color.

De hade bråttom att bli ett par sockor, de trängde sig före många andra socknystan i kön.

Tå och häl är enfärgat gröna från ett restnystan och resten är självrandande.  

64 maskor, sticka 2,25 mm, inget mönster, stickade från mudden och neråt med hällapp. Enklaste enkla. 

Perfekta vardagssockor.

Carmen!

Nu är det minsann vinter! Vi har kommit lindrigt undan vad gäller snömängder och på morgonen idag var det sagolikt vackert här vid havet.

Solen sken på förmiddagen

och allt är klätt i vitt.

Igår kväll var vi på liveopera på bio. Det var Carmen av Georges Bizet i en riktigt bra uppsättning som Louis Langrée dirigerade.

Escamillo spelades av Alexander Vinogradov,

en fantastisk karismatisk Carmen gjorde Clémentine Margaine och Roberto Alagna gav röst och uttryck till Don José. 

Jag var alldeles lycklig när vi gick hem i snöovädret efter föreställningen.

Baksidan är att jag betalat med en natts usel sömn på grund av intrycksöverflöd och tinnitus som har spelat såg inne i huvudet i flera timmar. Jag känner mig fortfarande ganska matt idag men det är det värt. 

Jag har ju inga måsten idag, tar bara några långa varv på min stickning när andan faller på.

Snöblött

Utanför fönstret singlar stora blöta snöflingor ner men

jag kände för att göra februari lite varmare och 

lite blommigare. 

Min personlige sockblockare har tagit posto på mina nya sockor. 

Han hävdar att de torkar fortare då och dessutom torkar han, eftersom han varit ute i snön. 

Med den där oskyldiga blicken han har så säger inte matte emot.

Rimligt

Saker som känns helt rimliga sent en fredagskväll:

Mönstersticka i bomullsgarn.

Ja, det verkar ju gå bra det också. Det måste det vara det ultimata beviset på att jag kan sticka jämnt med två färger. Klarar jag det när jag är fredagstrött och använder bomullsgarn, då kan jag pricka av det på min lista.

Tre i rad

Blötsnö.

Det är verkligen inte världens roligaste väder. Inte det allra sämsta heller för den delen och det är ju ändå skönt att kunna vara inomhus en sån här dag.

Katterna ville också vara inne. Luna och Minerva låg ihoprullade i varsin bädd medan Morris låg på elementet. Det hade varit roligare om de legat tre i rad men det är inte så vanligt att det ens är två katter samtidigt i bäddarna. Den dagen det blir tre i rad ska jag köpa en lott. Eller en tårta. Jag tror jag bestämmer mig för tårta, då vet jag ju att jag får någonting.

Efter att ha tillbringat många timmar framför en skärm blev det ikväll en stund i soffan med stickning och ljudbok. Bästa avrundningen på dagen. 

Kravlöst

Då och då omvandlar jag den här bloggens inlägg till bokform. Nästan allt jag syr, stickar eller ritar hamnar i den här bloggen och det känns fint att kunna bläddra i en bok i stället för att scrolla på en dator när jag vill titta tillbaka. Jag har hela tiden använt Blog2print men numera finns det säkert många olika företag att välja på. Blog2print har många valmöjligheter, som mjuka eller hårda pärmar, storlek på foton, ett eller flera inlägg per sida etc. Kostnaden per bok beror på hur många sidor som ska tryckas, man väljer själv vilket tidsspann boken ska täcka och därmed hur många sidor den ska omfatta. Det brukar ta ungefär tre veckor från det att boken beställts till den är hemma hos mig.

2018 gjorde jag två böcker, en per halvår, eftersom året innehöll många inlägg och många bilder. Den senaste har mina Selbuvantar på omslaget eftersom jag stickade dem under andra halvåret.

Idag har jag haft en dag helt utan krav. Jag har inte passat en tid, inte ansträngt vare sig knopp eller kropp utan bara vilat. Tyst, lugnt och välbehövligt. 

Randiga enkla restgarnssockor är det enda jag ägnat mig åt. 

Ett varv från ena nystanet, ett varv från det andra. Inga beslut att fatta längs vägen, ingen planering har krävts, bara en maska i taget.  

Vädret är på min sida, det är vilsamt det också.

Tänk

Tänk att det ska vara så tungt ibland, så tungt att man tror att man knappt orkar mer. Ändå fortsätter man och det går! Igen och igen. 

Vad vore livet utan motstånd? Vad vore lycka utan ansträngning? Vad vore glädje utan tårar? 

 Vad vore en vinst utan insats? 

Friktion, kamp, anspänning, järnvilja; sånt som behövs för att utvecklas. 

Nu skulle jag gärna bara få slappna av, flyta med och guppa på vågorna ett tag. 

För ansträning funkar bäst efter vila. 

Mönster och fönster

Det tog mig sex år från det jag la upp till min Stjärnhop tills den var klar. Jag stickade förstås inte bara på den utan gjorde några varv då och då och försökte lära mig att få flyt i flerfärgsstickning. 

Det tog tid och jag var nära att ge upp flera gånger, repa upp det jag stickat och göra något bättre av garnet men jag fortsatte och är så glad för att den till slut blev klar.  

Jag trodde aldrig att jag skulle göra fler men när en väldigt stickvärdig vän blev överförtjust i min sjal så erbjöd jag mig att sticka en likadan till henne. Den här gången kommer det inte ta sex år, nu vet händerna hur de ska hålla garnet för att tyget ska bli jämnt och fint.  

Det är inte ens tråkigt att stícka en till i samma färger, tvärtom gör det mig på gott humör att få maska efter maska att bilda det fina mönstret. Jag har drygt två mönsterrapporter på höjden kvar att göra och sedan kanten runt om. Det är många maskor på stickan nu så det tar sin tid, men i veckoskala snarare än årsskala. Jag riktigt känner utvecklingen i mina händer och ser det på jämnheten i mönstret.

Det är mönster på våra fönster också. Det snöar och blåser rejält och vårt hus står mitt i vindfånget för vindarna som kommer från havet. 

Perfekt väder att sitta inomhus med en stor ullstickning i knäet!

Blommor i fokus

Idag, när jag skulle byta kuddfodralen på kuddarna i soffan, hittade jag några gamla favoriter.

2010 sydde jag de här tre, fullt frihandsquiltade med utgångspunkt från blommorna i mitten.

Det är roligt att hitta saker man gjort och inte sett på länge, det får en att minnas. 

Jag ska nog sy några till på samma sätt, det var riktigt roligt. 

Någon gång ska jag också virka fler blommor till kransen som nu hänger över öppna spisen. Eller så får den helt enkelt vara som den är. 

Finträff och fulskarv

Vilken sorts fredag har du haft?

Jag började dagen med migrän men eftersom jag hade fikadate med två favoritmänniskor på eftermiddagen så fick det bli tabletter och järnvilja för att inte låta hjärnan förstöra dagen. Migränen slår nog tillbaka men jag fick några timmars frist i alla fall och det var bra. Vårt fikaställe har de godaste semlorna, värt ett besök bara för dem, men vännerna är bäst.

Lena hade med sin underbara bohuskoftestickning. Så mjuk och ljuvlig! 

Vi hade ett par härliga timmar tillsammans och när jag kom hem

kände jag mig glad och lätt. Tänk vilken energi det ger att umgås med bra människor! 

Viken var extra vacker med sitt tunna snötäcke och en försiktig is. 

Jag tröttnar aldrig på att se ut över viken och havet.

Inomhus hade Minerva hittat ett nytt ställe som hon genast paxade som sitt. 

Luna blev avundsjuk och letade förtvivlat efter en egen vrå i hyllan. 

Det gick inte lika bra att klämma in sig mellan pärmar som hon hoppats.

En bra fredag har nu kraschat i en garnolycka. 

Det är så tråkigt med fulskarvar i nystan, särskilt om det är en skarv där gråblått möter grönt, där det borde varit en långsam färgskiftning. Suck. Nu måsta jag leta fram det andra nystanet och i bästa fall kan jag skarva så att färgerna flyter i varandra, så som det ska göra men det blir nog inte mer stickat ikväll. Nåja, det gör inget.

Snygg övergång

Efter en stressig arbetsvecka har jag nu tre dagar till mitt eget förfogande. Jag tänker fortsätta sticka på sjalen en kär vän ska få. 

Det är så roligt och rogivande. 

Till och med övergången, där jag senare ska klippa itu arbetet, är så fin att jag blir glad av sticka den.

Egentid - det är grejer det! 

Feathering the nest

Dani, med podden Little Bobbins knits, fick under förra året en liten baby och det inspirerade henne att reda sitt bo. Kanske bokstavligt men framförallt designmässigt, resultatet blev sockmönstret Feathering the nest.

Ett riktigt sött sockmönster där man lätt kan föreställa sig små grenar som byggs till ett bo. 

Mina sockor är stickade i mjukt handfärgat garn från A Homespun house, i färgen Saturday morning, och en liten rest nougatfärgat garn som fanns i restgarnskorgen. 

Merino/nylon ger mjuka och samtidigt hållbara sockor. 

Årets andra par sockor. Det kommer blir några till, det är jag ganska säker på. 

En sockstickning i handen lugnar kroppen och själen, i alla fall min kropp och min själ och det är jag glad för.