Det är pumpatider nu och hela fält med pumpor är fantastiskt läckert.
Vi var många som stannade och fotograferade just det här fältet idag. Inte så konstigt.
Pumpor är verkligen lekfulla på något sätt. Så finurliga och busiga och alldeles unika.
Det blev en blåsig utflykt till vindarnas ö. Det är visserligen solens ö också men solen var bara framme korta stunder.
Målet för utflykten var Sankta Britas kapell från 1200-talet.
Det finns inte mycket kvar men det som står där är fint att titta på.
Kalkstenarna som lagts där av människors händer för nästan 1000 år sedan ligger kvar, troget och stadigt.
Att stå där under valvet och fundera på vad som hänt på platsen genom årtusendet ger lite perspektiv.
Jag tror att himlen tagit sig en tugga av den vackra väggen.
Det vackra stenkorset är troligen äldre eller samtida med kapellet och har stått pall i många stormar men 2007 träffades det under stormen Per av kringflygande fiskebodsdelar och bröts itu. Det är restaurerat och uppe igen. Vilken tur!
Jag tycker att det ser ut som en stor kram från svunna tider. Jag är inte så förtjust i kors men det här är vackert.
Det blåste, hav och land är nästan ett här och det finns inget som fångar upp vinden.
Trots den hårda vinden var det lunchpaus men så mycket stickat blev det inte.
Vissa bilder blev svartvita alldeles av sig själva.
Några fågelskådare kurade mellan fiskebodarna. Jag frågade inte vad de såg för fåglar men det var säkert någon tjockfotad enbening med violett näbb eller så.
Utflyktens roligaste var nog ändå den här pajsaren.
Herr Pumpelius tror jag han hette.
Väl hemma igen möttes jag av ännu en färgexplosion.
Naturen är allt bra makalös!
Nu är jag genomblåst och helt slut men det har varit en fin utflykt. I morgon, och säkert på lördag och söndag också, ska jag ligga på soffan hela dagen och bara vila mig och tänka på vad jag sett idag. Det är det som kallas balans tror jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar