Café au lait

Sömnaden av mitt nougatfärgade projekt är påbörjad. Det får mig att tänka på chokladglass, café au lait och små söta bakverk. Mmm.

Tankarna på sötsaker passar på något sätt väldigt bra till Igelkottens elegans av Muriel Barbery. Boken har några år på nacken men jag ville läsa den innan jag läser Barberys nyutkomna bok Alvernas liv. Igelkottens elegans är en stillsam berättelse om människor som känner att de inte passar in i det sammanhang de lever och i stället lever ett rikt inre liv, dolt för omgivningen. Huvudpersonerna är Renée, en medelålders portvakt i ett högreståndshus, och Paloma, en brådmogen 12-åring som bor i en av lägenheterna. Renée försöker leva upp till förväntningen på en portvakt som en imbecill person utan andra önskningar än att följa förutsägbara tv-serier men hon har ett stort kulturellt intresse och känner väl till klassiker i bokform, musik och film.  Inuti brinner hon av lust att lära sig men utåt ser hon tom ut. Lilla Paloma är en överintelligent lillasyster som iakttar världen men är besviken på den. Båda lever sitt liv i skuggan av andra, döda som levande. 

Boken är som en böljande sommaräng, mjuk, ändrar riktning efter vinden och när den närmar sig sin upplösning vill man hejda den, hejda händelseförloppet, stanna upp och njuta. En mycket trevlig bekantskap som är översatt till 40 språk och såld i över sex miljoner exemplar. Jag är glad att den korsade min väg och nu ser jag fram emot Alvernas liv. 

I utbygget börjar väggpanelen komma på plats. Fashion grey heter färgen. 

Tjusigt namn på en enkel färg men jag är väldigt nöjd. 

Min katt och jag

Jag har konstaterat några saker:

- att det gömmer sig guld och fantastiska omtankar i människor som heter Annika (oavsett hur de stavar sitt namn) eller Jenny eller för den delen något annat. Man känner igen dem på ögonen, ögon som både ser och känner. 

- att jag oftast vill mer än jag orkar. Det är inget nytt konstaterande, bara en tråkig upprepning som jag blir frustrerad av. Igen och igen. 

- att en glassbåt faktiskt innehåller tillfredsställelse. Inte heller något nytt konstaterande men nöjsamt ändå. 

- att jag dör lite när jag ser ett vackert gammalt träd sågas ner på grund av mänsklig fåfänga. Det gör inte lika ont om avsikten är att värma ett kylslaget hem men det känns. 

- att en plastkork kan sysselsätta två katter i minst en halvtimma och att det under den tiden är bäst att dra upp fötterna i soffan.  

Morris konstaterar att han aldrig får tillräckligt med mat, kel och bus. 

Vi är rätt lika ändå. Morris och jag. 

Transportskada

Det var ett tag sedan jag skrev om hur det går med utbygget. Det beror på att fönster och dörrar skadades under transporten och det satte ett rejält stopp i arbetet. Nu har vi, äntligen, fått ett nytt leveransdatum, eller snarare en leveransvecka, men förseningar har vi varit med om förut så vi tar ingenting för givet. Kanske blir utbygget klart till jul.

Det finns förstås jobb ändå och idag har maken målat panel. Vi misstänkte att det kunde bli ljusgrå tassavtryck lite här och där men än så länge har ingen av våra fyrbeningar lagt tassarna i färgen. Peppar peppar... 

Idag satte jag kniven i de nougatfärgade tygerna som häromdagen talade om vad de ville bli.

Det blir ett enkelt mönster av remsor.  

Jag gör allt skärjobb först så jag kan sy så det ryker sedan. Jag behöver komplettera med ett tyg till, eller kanske två, så än är det inte dax för sömnad. 

Rundar av helgen med några varv virkat.

Höstdepressionens tid är här

Höstdepressionen flåsar mig i nacken. Jag tycker aldrig om skymning och så här års är det skymning mest hela tiden. Något inom mig vissnar när mörkret faller, även om det finns makalöst vackra och härliga höstdagar. Det hjälper inte att andra hurtfrisk säger att hösten är bäst eller finast, för att bli nedstämd av mörkret som faller är inget som jag valt självmant. Tyvärr känns det provocerande när en del nästan vill trycka ner i halsen på en att hösten är sååå fantaaastisk. Ja, jag tycker också om höstens färgstarka lövprakt, precis som jag tycker om den gnistrande snön som dämpar alla ljud eller vårens sol som får löven att slå ut eller sommarens himmel som skänker underbar lätthet. Jag kan bara inte hjälpa att humöret dalar i takt med mörkret och inga tända ljus i världen kan förhindra det. Jag tycker om tända ljus men de hjälper inte mot svärtan inuti. Så är det för mig, för någon annan är det säkert på ett helt annat sätt.

Idag hängde jag en stund med de här brudarna och det är härligt!

Fortfarande inga strumpor i skorna känns också bra. Sådana små saker piggar upp lite.

Gott-i-gott-gott att ulltussarna blir överlycklig när man kommer.

På bilrutan hade ett björklöv parkerat. Så vackert. 

Tänk att man kan se rätt in i det, se nerverna som förgrenar sig överallt.

Undrar hur träden känner för hösten.

Några mil i bil gav några varv på ett par höstfärgade sockor. 

Lyckoränder.

Mord i paradiset?

Oj oj oj, det låg ett misshandlat nystan på golvet! Någon hade definitivt försökt döda det.

Jag tror jag vet vem som är huvudmisstänkt... En svart svans är bevis nog.

Frågan var: Skulle nystanet gå att rädda? Med tanke på att den huvudmisstänkte tidigt i livet satte i sig en halv vante så var utgången av misshandeln synnerligen oviss.

En stund senare kunde jag konstatera att offret överlevt, om än i flera delar. 

Inte så tokigt när allt kommer omkring. För att ge det stackars nystanet en något bättre dag så kom det direkt till användning som sittdynematerial.

Nystanet hälsar att allt gick bra.

Den huvudmisstänkte hälsar att han är heeelt oskyldig och att det var garnet som hoppade på honom när han helt stilla låg och vilade sig på trasmattan. Jodå...

Sen erkände han att han bara ville leka lite med det fina garnet för gillar matte garn så gillar han garn. Han ville det inte illa, sa han.

Åh, du tror honom väl inte? undrade Luna. Han var hänsynslös påstod hon.

Sen kröp de ihop, de där två, och somnade som små grisar. 

De är skyldiga bägge två förstås, för varför skulle de annars hålla ihop på det där viset? 

Nåja, det var säkert bara en olycka och garnet är nu lyckligt invirkat i en dyna och Luna och Morris är ovanligt såta vänner. Såta och söta vänner.

Livet

Så här enkelt kan det vara. 

Fröställningar, sol och en lyktstolpe. 

Livet. 

Hela gänget

Oj då, prickrandsvantarna fick en mösskompis! 

Men jag har fortfarande mer garn kvar. Det kanske blir en ännu större familj, vem vet. Undrar om garnet räcker till en liten halskrage...

Just nu drömmer jag trikåklänningsdrömmar. 

Prickar och ränder och blommor och knott. Det är roliga, och färgglada, drömmar jag har! 

Ikväll är hela gänget inne. Det känns bra. 

Lite snack, äntligen

Äntligen har de här tygerna talat till mig!

Jag vet precis vad jag vill sy av dem. Ska försöka få tid att testa min idé ganska snart, det vill säga innan jag glömmer bort vad jag tänkt...

De här sköningarna tiger fortfarande. 

Men vem har bråttom? Inte jag!

Medan jag väntar så blir det lite kattgos. 

Minerva är en bra kompis. 

Fast ikväll är hon ute på spaning eller något annat viktigt för hon vägrar komma in. Det gillar inte hennes matte. 

Prickrand med prick

Vipklubben Taggads första mönster är ett par vantar, Prickrand med prick.

De är stickade i Alpaca silk från Austermann, helt ljuvligt mjuka. 

Jag har garn till ett par till men jag tror att jag gör en mössa som passar vantarna i stället. Kanske en prickrandsmössa, med eller utan prick.

Kan själv

Det var roligt att sy igår så jag fortsatte sy idag. Jag testar vidare i min jakt på mönster som passar mig, som passar min kropp och som passar mitt sätt att vara. Jag är glad att jag kommit dit i livet när jag själv bestämmer vad jag vill ha på mig. Mode är bara för människor utan egen stil som någon så finurligt sagt. Livet är för kort för att trycka in kroppen i kläder som skaver, är för hårda eller för kalla. Jag tror min hjärna fungerar bättre om mina kläder är sköna och tillåtande. Är kläderna för strama blir mina tankar också strama och jag är ganska säker på att det gör mig mindre glad och jag vill vara en glad människa så ofta jag bara kan. Det är det bästa, att välja själv. 

Dagens dress är äppelpäpplig. 

Sidstyckena är enfärgade men mitt fram, mitt bak och ärmarna är äppliga. 

Det blev inga fickor för jag var så osäker på passformen och hade nog med att hålla koll på alla sömmar men nu har jag gjort ett mönster som jag vet passar så på nästa blir det nog fickor. Fickor är guld.

Medan jag sytt har Morris hållit mig sällskap. Han gjorde en koja i en tygkasse på en byrå i min syhörna när han inte fick ligga på tyget som jag klippte i.

Det gick bra ända tills kassen, med katt i, ramlade till golvet efter en för hastig vändning där inne i kassen. Han slog sig inte men tittade förargat på mig som om det var mitt fel. Knaskisse.

Stick-klänning

När det inte blir som man tänkt får man göra det så bra man kan. Min plan för dagen var att åka på spinn-träff men så blev det inte alls. I stället har jag suttit en stund vid symaskinen. 

Ärmar och nederkant ska fållas men annars är den klar. 

Tyget på framsidan är små stickande kaniner från Paapii. Ärmar och baksida är svarta och jag har sytt infällda fickor i sidsömmarna.

Jag hade inget mönster som såg ut som jag ville så jag ritade upp ett eget och det blev ganska bra passform men gör jag fler ska jag ändra en del. 

Viken visade ännu en ny sida i morse. Det var magiskt ljus och spännande speglingar och en rosa rand närmast Öland. Fint att spana på.

Luna har ett eget spaningsställe genom fönsterrutan i ytterdörren.

Där står hon ofta.

Tisdag på en torsdag

Aj aj aj, nu har jag tagit i lite för mycket igen och det straffar sig så ikväll kröp jag in under ett lapptäcke och stickade bara några maskor på vanten Prickrand med prick. 

Jag drack te i finaste ugglemuggen och kalasade på yoghurtsmoothie med jordgubbar, tranbär och mango. Supergott!

Jag lyssnade ut Tisdagsklubben också, trots att det är torsdag. En bok som handlar om Karin, strax över 60, som får livet uppochnedvänt när maken Sten får en stroke, hon blir osams med bästa vännen, dottern ska skiljas och chefen vill degradera henne eftersom hon är gammal. En alldeles realistisk historia beskriven på ett ganska vardagligt sätt. Allt är inte bara grått för Karin för mitt i eländet lär hon känna nya vänner, vänner som visar att man verkligen inte är passé bara för man passerat 60-strecket. 

Lagom boklyssning när man behöver ta det lite extra lugnt. 

Det är fint nu. 

Ett foto och många tankar

Jag såg ett foto på en person som jag inte träffat på tio år idag. Den där personen kände jag bara några år, ganska ytligt, men hen hade stor inverkan på mitt liv. På gott men också på ont. Den där personen var med och knuffade mig i en riktning som lett till fantastiskt bra och roliga stunder och mycket utveckling men hen knuffade mig också rakt mot ett stup som jag inte tagit mig upp ur än. Tiden där nere i gropen och vägen upp har utvecklat mig än mer. Det är svårt att erkänna men så är det verkligen. 

På fotot jag såg idag såg jag en trött och sliten människa, en människa som livet förmodligen inte varit så snällt emot. Trötta sorgsna ögon, tunt hår och djupa rynkor. Bara några år äldre än vad jag är men på bilden var det en gammal människas blick som tittade tomt mot mig, rakt in i kamerans lins, rakt in förevigat på ett foto. 

Jag känner inte den personens livsresa. Jag vet att hen hade en uppgift i min. Jag var först glad och stolt, sedan var jag arg och väldigt ledsen. Det är jag inte längre. Jag är, mitt i allt, väldigt tacksam att jag fått de erfarenheter jag fått. De har gjort mig till den jag är idag. Jag är mycket tryggare i mig själv, jag vet vad jag kan klara av och jag vet att jag kan gå min egen väg och klara det. Jag är som jag är och jag är stolt över det. Kanske, kanske var jag också en bricka i den personens liv, kanske knuffade jag denne i någon särskild riktning. Kanske var det så. Kanske inte. 

Jag hoppas att den person jag såg på ett foto idag, en person som korsat min väg men som jag egentligen inte känner, också kan känna någon slags tacksamhet över livets berg och dalar. Jag önskar att hen får många fina berg att kliva upp på och njuta utsikten ifrån i resten av sitt liv. Det önskar jag verkligen. Kanske möts våra vägar ytterligare någon gång i livet, fast risken är stor att orden skulle bli tomma eller kanske hårda då. 

Vi möter många människor på vår livsresa. Somliga rusar flyktigt förbi, somliga gör djupa avtryck och en del bidrar till att helt ändra vår riktning. Vi känner sällan när det sker men ibland känns det tydligt efteråt. Långt efteråt. 

Mäktigt.  

Brastider

Den här dagen har gått ruskigt fort. Tjillevip och så är den nästan slut! Jag tänker att det är bra, alltså ett tecken på att dagen varit fylld av bra saker. Sådana saker som inte är långtråkiga och tröttsamma. Jag gillar långsamma dagar också förstås, långsamt är ju så behagligt men fartfyllda dagar är kul. Båda behövs. 

Några varv på ett par vantar har jag gjort framför brasan ikväll. Vantmönstret är från Stickameras Vipklubb nu i oktober. 

Ute stormar det och nackdelen med att bo vid havet känns tydligt när det blåser rätt genom huset. Burr!

Sagolikt

Jag har nästan alltid sällskap när jag går den lilla promenaden till brevlådan. Katterna blir närmast förnärmade om jag inte talar om för dem att jag ska hämta posten. 

Idag var Luna med.

Det var roliga saker som kom, dels min fina fina vinst i utlottningen som Stickamera hade inför starten av Vipklubben Taggad. 

En fantastisk härva av Ateljé Norrgårdens egen mohair. Lyx!

Det kom också en bok jag beställt, Sagornas stickbok. 

Än så länge har jag bara bläddrat lite hastigt i den men jag vet redan vad jag helst av allt skulle vilja göra - Mymlans randiga klänning! 

Mönstret är bara upp till 8 år... Det kan bli lite kämpigt att göra om den till 48 år men varför inte? Hehe, det skulle vara något det!

Om det inte blir en randig klänning så funkar en randig mössa.

En enkel luva av restgarner från de tre tidigare mössorna. Nu är mösskvoten fylld för ett tag. Tänk om man ändå skulle ta och göra Mymlans klänning...