Gröna fingrar

Min käre makes släktingar har alla oerhört gröna fingrar och det är alltid ett nöje att hälsa på hos någon av dem och gå runt i en välskött trädgård och njuta.

En vacker knopp i en kruka som ger förhoppningar om vad som komma skall. 

Växter i skön samklang. 

En underbar spräcklig pelargon. 

En ljuvlig liten surfinia. 

Hortensia i en blekrosa nyans. 

Massor av hosta-blad, i alla färger och former finns i trädgården.

Växterna klär trädgården på flera sätt. 

Idag badade getingar i det lilla fågelbadet. De tyckte nog det var en väldigt varm dag, vilket vi också tyckte. Tack snälla S och K för en jättefin dag!

Jag, jag hade planerat för fyra timmars sticktid i bilen, men... 

...även om jag fixar mycket så kan jag inte sticka och köra bil samtidigt så stickningen som jag la upp i morse ligger orörd kvar i väskan. Nåja, nu har jag en bra bilstickning till en annan dag.

Östergötlands ullspinneri

Man vet att man kommit till himmelriket när man först kört vilse och varit vid världens ände och vänt för att därpå se skogen öppna sig, möta oerhört trevliga människor och få njuta av vackert hantverk en lång stund.

Jag har varit på Östergötlands ullspinneri utanför Ödeshög.

Jag har många gånger stickat av det underbara Visjö- och Karamellgarnet från Östergötlands ullspinneri och jag har länge velat åka dit, nyfiken som jag är - och glad för den svenska tillverkning som fortfarande finns.

Att mötas av ladan vid gården Storeryd fick mig att le, vilket var både efterlängtat och skönt efter den där åka-vilse-rutten som jag hade bakom mig.

Inne i butiksdelen hälsades jag välkommen av Ulla-Karin som tillsammans med sin man driver företaget. Vi pratade länge om ditt och datt och bland annat om att blanda olika tekniker. Hon visade mig en helt fantastisk tröja med knypplad spets av ullgarn mitt fram och mitt bak, själva tröjan stickad i ullgarn och så var hals- och nederkantade skodda med sidenband. En helt underbar tröja som nästan tog andan ur mig. 

Samma knypplerska och stickerska har också gjort den här vackra halvvanten.

Att blanda är kul! Och vackert!

Jag frågade om det var okej om jag tog några bilder och det var det. Jag hade bara lilla kompaktkameran med mig så bilderna gör tyvärr inte verkligheten riktigt rättvisa.

Jag drogs naturligtvis till väggen med alla garnhyllor. Åh, så fint och så svårt att välja!

Det finns också många vackra uppstickade plagg. 

Kvalitet som både syns och känns.

Sen bar det av till garnhyllan igen förstås... 

Börje, Ulla-Karins man, visade mig sedan runt i spinneriet och jag fick ta del av en underbar berättelse och se de gamla mekaniska underverken. Som ingenjör så slår mitt hjärta extraslag när jag ser gamla maskiner så väl omhändertagna och fortfarande i drift.

Här är en liten del av kardverket där ullen kardas till ett tunt flor.

Efter kardverket sitter spolar med det mjuka och sköra förgarnet.

Själva hjärtat i verksamheten är nog ändå den stora ståtliga Spinning Jenny.

Just den här maskinen är den sista i sitt slag i produktion i Sverige.

Det finns dessutom tvinnmaskin, haspel som gör härvor av garnet, nystmaskin och ytterligare vackra pjäser - allt som behövs för att göra en garnälskare alldeles lycklig!

Jag fascinerades av Ulla-Karins och Börjes berättelser och köpte jubileumsboken om spinneriet. En riktigt fin bok.

Och kan man tänka sig - korgen min blev full av garn!

Tack Ulla-Karin och Börje för att ni kämpar och för att ni tog så oerhört väl hand om mig! Så trevliga människor som ni är det inte varje dag man möter.

När jag satte mig i bilen för att åka vidare, utan att åka vilse, så hade jag ett stort leende på läpparna och en härlig upplevelse i minnesbanken.

Ulla-Karin och jag pratade lite lappteknik också, det återkommer jag till en annan gång.

Tänk vad bra det blir ibland när man åkt vilse en stund!

Nästan halvvägs

Arbete pågår.

Det stora täcket är ca 260 x 260 cm. 

Det består av 64 rutor och en bred bård runt alltsammans. 

32 rutor är nu quiltade.

Puh!

Ett smycke till moster

Mystid med mina små syskonbarn är härlig tid! Jag tror att det underhåller min kreativitet att vara tillsammans med kreativa barn. De är så fria och förväntansfulla. Glada och positiva ända tills det tar stopp och då tar det verkligen stopp och lusten och energin är slut, pang bom här och nu liksom. Inget jams om att fortsätta göra något som inte längre är roligt bara för att det ska bli klart! Inga jantelagar gäller där inte.

Söta storasyster fick prova att sticka lite.

Det var lite för svårt än så länge och tog för lång tid.

Gullige lillebror hjälpte mig att nysta garn. Det var kul, jättetråkigt och så kul igen när han kom på att han kunde vinna genom att orka hålla längre än sin syster. 

Sen behövde han förstås en rejäl vila. 

Storasyster övergick då till att fingervirka och gjorde ett smycke till sin moster. 

Med pärlor i matchande färger. Toppenfint!

Förgängligt

Våren 1975 var jag sju år och för första gången var jag kär. Kär i den långe killen med glitterblänk i ögonen som sjöng Jennie, Jennie och vann melodifestivalen. Att han var äldre än min mamma och min pappa spelade inte så stor roll just då, och kanske var jag bara kär i låten, framträdandet och att han vann. Jag minns inte, och det spelar inte någon roll. Sedan dess har jag inte haft någon relation alls till Lasse Berghagen, visst har en och annan låt nått mina öron och den där teddybjörnen är jag mer än trött på och nog har jag skrattat åt hans flirtige Knut som har fått som han vill och jag sett Lasses blå kavajer på Skansen men mer än så är det inte. Så varför valde jag då att läsa hans roman Flakmopedisten? Kanske för att jag tycker om biografier, men den är inte en biografi på det sättet. Kanske för att jag tycker om att läsa olika sorters böcker och den bara stod där i hyllan och såg snäll ut? Jag vet faktiskt inte men läst den har jag gjort.

Lättsam och humoristisk, inte alls något litterärt mästerverk, den ställer inga som helst krav på läsaren men lite småputtrigt trevligt är det ändå att läsa den. Det är inte mycket i själva berättelsen som berör - utom en sak och det är hans citerade sångtexter som bryter in här och där i romanen som små överraskningar, som små gyllene korn. Som de berör! Jag visste att Lasse skrivit många texter, finstämda och ödmjuka men när jag ser dem rakt upp och ner, utan musik och annat som tar uppmärksamhet så händer något.

Bäst av allt är den tid jag får med dig

du som band en krans av förgätmigej.

Vill du dela sommaren med mig

mest av allt vill jag att just du nu ska förstå

att trots allt det som sommaren bjuder på

viktigast för mig är du ändå.

(Ur Bäst av allt)

Nu ligger vi alla i samma korg

som sättpotatis till våren

sommaren ryms i en fingerborg

som bara blir mindre med åren

(Ur Hösten spelar på stuprörsflöjt)

De budas till bröllop när ängen står brud

med rödklöverkransen i håret

Brudgummen darrar i asparnas skrud

och vankar nervöst runt i snåret

Ängen så blåögd och älskogsrädd

famnas av vinden i dimhöljd bädd

Sommaren låter oss glädjas.

(Ur Sommaren låter oss glädjas)

- De gör ont de där texterna. Ont för att de påminner om något, de väcker något, för att de målar en bild av det vackra och ömtåliga. Det förgängliga.

På mig, som är av den känsliga sorten, rann en tår eller två. 

Utan de där sångtexterna skulle boken vara innehållslös på något sätt men kär igen, nej det blir jag inte. Undrar vad det var som jag tyckte om då, när jag var 7 och hörde Jennie, Jennie? Hur mycket jag än letar bland mina minnen så är det nog borta sedan länge. Förgängliga är de, de där minnena.

Stenrösen och kantareller

Mannen jag är gift med är inte särdeles intresserad av träd eller stenar, som jag är, men han gillar fåglar så vi packade ner kameran, kikare och fågelboken och åkte till Snäckedal som ligger några mil norr om Oskarshamn.

Om Snäckedal kan man bland annat läsa:

Är en ovanligt rik bronsåldersmiljö med stora skeppformiga stensättningar och ett stort antal rösen. Östersjön gick under bronsåldern (1800-500 f Kr) in hit. Längst in i viken låg en boplats, vilket visas av boplatsavfall i skärvstenshögarna. Det märkliga gravfältet innehåller 25 gravar och runt området finns ca 200 gravar utspridda. Storleken på de olika gravarna kan motsvara den sociala skiktningen i bronsålderssamhället. Rösen kan innehålla gravar för överstepräster eller hövdingar. Det största röset har en diameter på 24 m och en av de skeppsformiga stensättningarna är 40x7 m.

Det är storslaget! Helt otroligt! Vilken magnifik gravplats det varit - och fortfarande är. Efter 3000 år! Tanken svindlar.

En av de fyrkantiga stensättningarna som man tror symboliserar ett hus. 

Det största röset är verkligen pampigt. Cirka 3 meter högt och 21 meter i diameter. Undrar vad det var för en människa som fick sådan uppmärksamhet efter livet? Nog blir man nyfiken. 

Det här är den största skeppsformade stensättningen, med för och allt. Ca 40 meter lång.

I en sten finns 90 skålgropar. 90! Undrar varför... 

Visst är det vackert! Naturen leker. 

På mer än ett sätt.  

Kanske ett plåster hade varit på sin plats? 

Det finns frikostigt med naturens eget godis i Snäckedal, i alla fall så här års. 

Vi letade inte alls efter svamp, men de gick bara inte att undvika att hitta dem. Stora, fina, ljusgula och många men det är ingen idé att åka dit nu för när vi åkte hem kom fyra personer med tre stora korgar och stövlade iväg mycket målmedvetet. Att det var deras svampställe framgick tydligt.

Den här lille krabaten hade vi inga som helst planer på att plocka eller äta så han fick lugnt hoppa vidare. 

Men alltså, ett fyrkantigt hål?! Jag kan alldeles för lite om arkeologi men jag måste nog läsa på lite för den här platsen väcker så många frågor i mig. Är det här ett gammalt hål eller ett nytt? Jag, nyfiken? Tja, kanske lite...

Det är inte bara när man syr lapptäcken som man måste skarva ibland. Även naturen tar till en skarv då och då. 

Tummen upp? 

Visst ser det ut som blomkål? Och fraktaler. 

Hur det gick med makens fågelskåderi? Tja, han plockade kantareller när ha inte fick något spännande i kikaren. En underbar utflykt, och att semestra på hemmaplan är både billigt och spännande. När vi kom hem festade vi till det med smörstekt skogsguld. Lika gott som på restaurang. 

Efter middagen la jag mig inte på soffan utan började nåla det stora frost-täcket. 

Stort och tungt är det men jag hoppas få det quiltat under semestern för nu har jag nya idéer att ta itu med. Inspirerad av stenrösen och vackra lavar och mossor.

Bara att sätta igång!