Alldeles oväntat fick jag idag en, förhoppningsvis, liten ålderskris. Plötsligt insåg jag att jag är 46 (nåja det visste jag) och att jag, i alla fall i teorin, kan vara mamma till 30-åringar. Den tanken kändes väldigt konstig. Det är inte på något sätt så att jag önskar mig yngre än vad jag är men någonting hände i mig. Det darrade till lite liksom. Jag vill verkligen inte fastna i en ålder jag inte längre har och låtsas att jag är lika ung som de unga och visst är det skönt att vara både erfaren och bekväm, så vad är problemet? Är det ett problem? Vad var det som kändes? Var det tanken om min egen dödlighet som svischade förbi? Eller bara ålderns höst som blåste mig i örat för en stund? Kanske var det bilden i spegeln som viskade att jag har mycket bakom mig och att det inte går att vända om. Framåt är enda vägen, som alltid, i alla åldrar. Det är det enda som är säkert.
Framåt är också enda vägen för en gammal by på landet som verkar ha sett sin storhetstid för åtskilliga år sedan.
Kan det smaka med lite havtorn?
Eller ett tådopp?
Dagens ruta är fredagsglad, så när som på den lilla ålderskrisen då.
Luna blir rödare och rödare för varje dag. Hon var en liten blek kisse jämfört med sina syskon för bara några veckor sedan men snart har hon full färg och hon kanske till och med växer i sina öron.
Föresten så tror jag, hoppas åtminstone, att jag hade fel om att garnet inte räcker till de rosa rosvantarna.
En hel vante, mindre än 50 cm kvar av första nystanet och ett nystan till andra vanten. Det borde gå.
Lång, smal och perfekt till min hand.
Så vad gör en liten ålderskris när man kan ha rosa rosvantar?
Knock out på den!
