Länge sedan

Hur många dagar på ett år är så fantastiskt vackra?

Den här magiska dagen åkte vi på slingriga vägar för ett 7-årskalas. 

Tänk - 7 år. 

När jag var sju hade jag vitt tunt hår, mjölktänder och tröjor i syntet som sprakade när de togs av och på. Det var en evighet sedan.

Sjuåringens mamma hade bakat underbart gott och sjuåringen själv hade fullt upp med att bygga. 

En dag kommer han kanske också att fundera på hur det var när han fyllde sju och tänka att det var en evighet sedan.

På längden och tvären

En rand efter en rand efter en rand.

Ibland är det så skönt med det förutsägbara.

Koftprojektet är nu inne i rand-fasen och den här gången tror jag att det faktiskt blir en kofta av det vita garnet. 

När jag plockade undan lite i soffhörnet så hittade jag ett litet restnystan av rosa sockgarn och det ville visst också bli ränder. 

Det blå är också en liten rest så snart får jag leta i korgen med små garnsnuttar för att hitta något att fortsätta med. 

Från taket är det också randigt. På längden.

Lugnt och stilla

Vissa dagar är inte så innehållsrika: jobba, sova middag på soffan och sticka några varv.

De är ändå värdefulla de där dagarna. 

Precis som vi alla är.

Ömtåligt och otåligt

Det händer hela tiden.

Det händer plötsligt och jag är oftast oförberedd men inte sen att hänga på.

Jag menar kreativiteten och lusten att börja på något nytt.

Det här vita garnet har jag börjat sticka koftor av två gånger tidigare men inte blivit nöjd så jag har repat upp. Nu får vi se om det blir något av det den här gången men jag tänker ränder, vita och jeansblå eller vita och allmogerosa. Det roligaste är att börja, testa och se hur det blir. Kanske blir det inte något alls.

Ute är det bitande kallt och klart. Himlen känns skör som glas. Tunn och ömtålig. Jag tycker det ser ut som om husen trycker sig neråt, så nära marken de kan komma, dels för att hålla värmen, dels för att inte krossa den tunna himlen.

Döm om min förvåning när glassbilen kom farande och låtande! Vem köper glass när det är så kallt att man blir blå? 

Ingen på vår gata i alla fall, för glassbilen försvann illa kvickt. 

Vitt och jeansblått - det låter bra va?

Gör om gör rätt

Hmpfr... det har blivit några veck på baksidestyget när jag nålade det stora indigotäcket så nu måste jag lossa massor av nålar, försöka sträcka ut allt och nåla om. Hur kul är det?

Om jag ändå hade sytt ett litet täcke... men endera dagen får jag nog ork och lust att fixa det. Lappteknik är liksom inte riktigt min grej just nu känns det som.

Det snöade frenetiskt på förmiddagen men plötsligt sprack det upp och söderhimlen visade sig vackert blå med söta molntussar här och där. 

En helt annan blå färg hade himlen åt nordost. 

Vilken snöfabrik!

Massor av samma

Jag fryser och det fortsätter snöa.

Det är svårt att fånga dalande snöflingor på bild, men jag lovar, de är där! I massor! 

I slånbärssnåret brukar småfåglarna hålla till, men även där ligger snön tät. 

Inget kommer undan. 

Jag kurar under en färgglad sjal...

...och stickar några maskor då och då på en svart. 

Ännu en Shetland Triangle Lace. 

Repetativt och bra så jag inte behöver tänka så mycket.

Bilåkardag

Fyra timmar av dagen har vi suttit i bilen, trots det blev det inte så mycket bilåkarstickat som det brukar bli. Svart är för svårt att se men några varv blev det så länge det var ljust ute. När det var svart ute så försökte jag inte ens.

Vi har haft en mycket trevlig och god dag på alla sätt. Tack så mycket kära ni! 

Nu kan julen raskas ut!

:-)

Tjock tjockare tjocktv

Benvärmarna till kära A är klara och jag drog på dem och hoppade ut i snön för att få några bilder.

Stickor 3 mm, 110 gram Semilla och mönstret heter Basic patterned legwarmers, ett gratismönster på Ravelry, vilket jag nästan följde till punkt och pricka. 

Den korta stund jag hade dem på kände jag hur skönt det var så jag kanske gör ett par till mig också. 

Färgen är mer rättvisande på utomhusbilderna.

Vi hade planer för dagen men snön satte stopp för dem så med en hel dag utan planer och måsten så började jag att nåla en quilttopp på vadd och baksida. Det går åt många nålar till det stora täcket, och jag har kanske nålat en tredjedel men jag är i alla fall på gång! 

Snö var det ja... Under snön på bilden nedan har vi en trappa. Någonstans. 

För övrigt så har vi sagt adjö till vår tjocktv idag. Det känns som om vi var sist i världshistorien med tjocktv, men jag vet att de finns, både här och där. Och skulle saknaden bli för stor kan vi ju alltid köpa en ny för 50:- på Stadsmissionen. 

***The end***

Lyckobubbel

Igår morse var det barmark. Idag har det varit allt annat än det.

Vägen till och från jobbet har varit säkare att köra.

Hoppa in i bilen och bara sticka iväg har gått snabbare. 

Gå på kullstenarna genom staden har varit enklare...

...men frågan är om det varit mjukare. 

Jag kan inte hjälpa det, jag tycker att det är så vackert att jag bara vill stanna, ta in och njuta. Lite snöstormslycka i all enkelhet.

Hemma i soffan växer benvärmarna. 

Snart klara.

Snöstormslyckan bubblar fortfarande lite.

Inga bara ben

Isande kallt har det varit idag  och vi som börjat vänja oss vid plusgrader och snöfritt får tänka om och pälsa på oss igen. Nåja, jag är säker på att våren vinner över vintern även den här gången, även om det dröjer ett tag till.

Eftermiddagen har jag ägnat åt benvärmare. En vän behöver något varmt om sina knän, och jag hoppas att de här ska passa till det.

Jag stickar i fantastiskt mjuka och sköna Semilla. Vill sticka mycket mer i det garnet!

Ärr visar erfarenhet från strid

Idag är det pep talk med mig själv som gäller och jag tar hjälp av Paulo Coelho. Han är en intressant författare på flera sätt, hypad till tusen, översatt i oändliga mängder, skriver böcker som är jättebra, böcker som är helt obegripliga och böcker som är riktigt obehagliga. 

Segraren står ensam tog jag mig knappt igenom för den var så obehaglig, Valkyriorna begrep jag inte mycket av men Alkemisten tyckte jag, som många andra, mycket om. Nu läser jag hans senaste bok Manuskriptet från Accra - och den tycker jag också om. Så många fina, kloka tänkvärda ord.

Jag läser med pennan i handen för en del ord vill jag spara, hitta tillbaka till och njuta av.

I mitt pep talk läser jag till exempel:

Att förlora i en strid eller att förlora allt vi tror att vi äger får oss att känna sorg. ... Vi ser oss omkring och vi säger till oss själva: Jag överlevde. ... 

De [som vet att striden bara är avbruten och är i underläge] försöker komma fram till vad de gjorde fel och vad de gjorde rätt. De nyttjar tiden då de ligger ner till att ta igen sig, läka såren, komma fram till nya strategier och rusta sig bättre. ... Du är inte besegrad när du förlorar, utan först när du ger upp.

Jag läser också:

Kan ett blad, när det faller från trädet på hösten, känna sig besegrad av kölden? Trädet säger till bladet: Det är livscykeln. Även om du tänker att du kommer att dö lever du i själva verket kvar i mig. Tack vare dig lever jag, för genom dig har jag kunnat andas. Tack vare dig har jag också känt mig älskad, eftersom jag kunnat ge skugga åt den trötta vandraren. Din sav är min sav, vi är en och samma sak.

Fina, fina ord. De värmer och ger hopp och tröst.

Torka tårar med vantar

Älgvantarna är klara!

Mönster har Järbo gjort (91069 gratis) men jag stickat mina i tvåändsstickning och gjort en hel del ändringar.  En del saker kunde gjorts lite annorlunda, t ex kunde en brun tråd fått följa med hela tummen upp, även om den inte hade använts till mer än att sno på baksidan. Som det är nu är tummarna vitare eftersom det inte finns någon brun tråd där. Fast jag tror vantarna funkar bra ändå.

Det naturfärgade garnet är Kampes 2-trådiga och det bruna är Rauma finull. Stickor 2,5 mm.

Insidan valde jag att göra med samma mönster hela vägen.

 

En lätt filtning med lite schampo och gnuggande så är de klara för användning. 

För övrigt avslutar jag med några ord från C S Lewis i Silvertronen:

Gråta är nog gott och väl så länge man håller på med det. Men förr eller senare måste man sluta och det är då man måste bestämma sig för vad man ska göra.

Just det, jag är nog där nu. Jag kan ju inte vara ledsen i evighet för sånt som inte blev vad jag hade hoppats eller trott att det skulle bli. Jag kan inte vara besviken på mig själv hur länge som helst.

Läs gärna Elin Ruth Sigvardssons krönika! 

Jag förstår henne precis.

Tyvärr.