Alla dessa kvinnor

Nu är det som allra ljusast och jag njuter av det varje sekund. Tänk så fantastiskt det är med årstider. De känns trygga, de finns alltid där, om och om igen i en evig spiral. När det är mörkt och kallt vet vi att det snart kommer ljus och värme, och när det är som varmast vet vi att dagen så småningom kommer då vi kan krypa in under en filt och kura med en kopp te i handen.

Tänk att våra förfäder i flera årtusenden har blickat upp mot himlen och önskat, funderat, oroat sig, skrattat och tacksamt dragit ett djupt andetag. Samma himmel men ändå en helt olik.

I mitten på 1800-talet stod min mormors mormor Gertrud och blickade upp mot himlen i midsommartid. Hon hade en syster som hette Anette men det är inte från henne jag fått mitt namn. Anette som troligen emigrerade till Tyskland och som jag inte vet någonting om. Gertrud blev kvar i Småland och som ogift piga med två barn hade hon säkert ett hårt liv på många sätt men jag hoppas och tror att hon ändå kunde vila blicken på en ljus sommarnattshimmel, ta några djupa andetag och njuta ett ögonblick eller två. Hon fick lämna ifrån sig sina barn och min mormors mor adopterades av ett par på Öland. Mormors mors strävsamma uppsyn har jag sett på ett fotografi, det är allt. De där kvinnorna, och de innan och de efter dem, har den svenska midsommarnatten och den ljusa himlen gemensamt. Gemensamt med mig. Svindlande tanke.

Jag tror att vi alla kvinnor med gemensamma trådar har tryckt ner näsan i en fläderblomma och tänkt att sommaren är allt bra vacker. Vi kanske blickar bakåt och vi blickar framåt. Kanske står en dotterdotters dotter en dag och vänder ansiktet mot sommarhimlen.