Vi har en envis gök utanför fönstret. Han koko-ar hela tiden och håller på att göra mig galen. Lika roligt som det är att höra göken första gången på våren, lika jobbigt är det att höra hans tjatiga lockrop när han inte hittar någon flamma.
Så, han är ensam och jag är trött och tom.
Sådär tom som man känner sig efter att ha slutfört ett stort uppdrag vilket jag gjort den här veckan.
Mitt i den där tomhetskänslan fick jag syn på en sjal jag stickade för ett par år sedan. Jag har aldrig använt den eftersom den inte blev som jag tänkt mig trots att garnet är underbart mjukt.
Nu är den upprepad och garnet kan bli något annat. Något bättre.
Juni månads göra-klart-projekt är dock inte att sticka något nytt av det gröna garnet utan att avsluta en randig tröja i orange-rost-rött.
Fast jag hinner göra lite till innan maj är slut.
Morris hälsar att det funkat att sluta med den ena starka medicinen. Det är nu en vecka sedan vi slutade med den och han har inte börjat halta igen. Hurra! Ny röntgen om tre veckor och då måste det synas på bilderna att skadan är på väg att läka ordentligt.
Min gos- och knaskatt!
Kan vi bara få tyst på göken så blir det en skön helg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar