30 jan. 2016

Ensamma tankar

Ibland slår ensamheten till. Ensamheten som känns som en stor öken, en öken utan vägvisare, skugga eller vatten. Ensamheten som en stor och tung ryggsäck som det inte går att befria sig från. Ensamheten som gör att vänner och bekanta blir diffusa figurer, suddiga, svaga och onåbara. När man tittar ut från ensamheten så ser man att alla andra pratar med varandra, umgås och skrattar medan man själv inte är inbjuden, inte delaktig, som om man inte finns.

Jag tror att de flesta känner rädsla för ensamhet på något sätt. Tanken kan vara svår, att man måste klara allting alldeles själv, allt man inte kan, allt man inte gjort förut, allt man inte törs. Allt man inte vill. 

Ensamheten kan dyka upp var som helst, oavsett om man faktiskt är ensam eller mitt bland många andra. Ensamheten sitter liksom inuti. Svår att beskriva, svår att fånga och emellanåt svår att uthärda. 

Ensamheten som är granne med dysterhet och vemod är ingen rolig inneboende. Ensamhet som njuter av tystnad och lugn och egna tankar är betydligt trevligare.

Idag rör jag mig i ensamhetens land. Jag njuter av att höra vad jag tänker och att få göra vad jag vill men samtidigt saknas något, eller några. 

Nu har jag två vänstervantar, en grön fågel och en vinröd.
Två ensamma som längtar och väntar efter en vän men inte efter varandra.

Det är fint att tänka lite på ensamhet. Det väcker ödmjukhet på något sätt.

2 kommentarer:

  1. Så fint och klokt. Kände igen mig i varje ord.

    SvaraRadera
  2. Önskar jag vore där och kunde krama dig ❤️

    SvaraRadera