Flora

Det tar alltid lite längre tid innan frostnätterna biter sig fast här vid huset vid havet men nu är det nog så att de kommit för att stanna ett tag. Att gå ut en måndagsmorgon i november, dra in kall luft i lungorna och känna hur kylan skärper alla sinnen är fint det. Riktigt fint. Jag behövde den kickstarten idag efter ett förfärligt migränanfall igår kväll.

Naturen visste vad jag behövde.

Och jag vet också vad jag behöver - tjocka vantar.

Det här är Flora, ett vantmönster gjort av Eli/Skeindeer knits. Det ingår i hennes mönsterkollektion The Selbu mitten club. Eli är från Norge men bor just nu i London och sprider lite norsk sticktradition på sitt eget fina sätt. 

Mina Floravantar är stickade i 3-trådig ull från Ullcentrum, tvärs över sundet på Öland.

Mönstret är på engelska men kan man sticka efter diagram spelar språket ingen roll. Mönsterkollektionen innehåller fyra mönster till, varav alla är släppta utom ett. Det kommer på min födelsedag. Bra tajming tycker jag. Och ja, jag ska sticka alla, så fort jag hinner.

I morgon får jag en annan slags kickstart, då börjar jag dagen med tandläkarbesök. Wiihoo!

Väder och velighet

Snöblandat regn, jo tack, helt perfekt en dag när man ändå tänkt stanna inne och sy.

Precis innan det blev mörkt gjorde solen en snabb entré. Vackert och magiskt. 

Tja, och sedan blev det alltså mörkt. 

Inomhus har det varit ljust och fint.

Barntäcket jag jobbade med igår är nästan klart,  

bara lite handsömnad kvar.

Kastade mig över ett rödgrönt projekt (nej, inte kastade, det gick snarare i snigelfart för långsamt är också en fart, emellanåt en riktigt bra fart)

och det blev finfina stjärnor. 

I morgon ska jag kanske quilta den. Det vore ju roligt att göra färdigt de här två projekten. Åtminstone ett av dem. Eller börja på något nytt...

Nöjessömnad

Tänkte ägna helgen åt nöjessömnad tillsammans med fina vänner.

På en fin plats. 

Med massor av gott kaffebröd.

Frågan är om det blir så mycket sytt. 

Min plan är att sy klart ett barntäcke jag började på i somras. 

Förhoppningarna är goda eftersom hela täcket nu är frihandsquiltat så när jag kommer tillbaka i morgon är det bara att sy på avslutningskanten och jag kan börja på någonting nytt.

Det ser ut att bli en bra helg!

Trehundratrettio

Si så där ja, nu är även halskragen i reflexgarn till lilla dot klar.

Den har samma strukturmönster som mössan, Angel hat, och den är 330 maskor lång och kan träs två varv runt halsen. Nästan fem nystan gick åt, tre ljusblå och ca 1,5 vita på stickor 4,5 mm.

Nu ska hon nog synas lite bättre i höstmörkret.

Hjärna i ett ex

Hjärnan är till för att tänka tankar, precis som lungorna är till för att andas och öronen för att lyssna. Man kan träna upp sin lungkapacitet och man kan lätt förstöra lungorna genom att vistas bland rök, lösningsmedel och annat som lungorna inte mår bra av. Man kan träna upp sin hörsel till en viss grad och hörseln kan förstöras av allt för höga vassa ljud, dovt buller och annat som skadar omedelbart eller på sikt.

Hjärnan då, kan man träna den? Kan man medvetet träna sin hjärna att bli bättre på att producera tankar? Kan man träna hjärnan att tänka uppbyggande eller nedbrytande tankar? Kan den förstöras av alltför enkelsidiga tankar, kan vissa tankar vara frätande, giftiga, nedbrytande? Hjärnan kan så klart förstöras av kemikalier, fysiskt våld och en massa annat, men lek med tanken att just tanken påverkar hur hjärnan mår. Hur ska man göra om man kan träna hjärnan så att den blir en ännu bättre ledningscentral för den människa man är?

Jag tror att vi är våra tankar, matar vi oss själva med bra, uppbyggande, friska tankar så mår vi annorlunda än om vi matar oss med nedbrytande, ältande och elaka tankar. Det är svårt att ta kommandot över sina tankar, jag säger inte att det bara är att bestämma sig och så blir allt bra, men  med medveten fokusering och träning borde det rimligtvis gå. Om man vill. Om man tror att vi inte bara är vad vi tänker utan att vi faktiskt också skapar våra tankar. Min hjärna är min tankeproducent och en del av mig.

Som så ofta förr handlar mycket i mitt liv om tankar, vilka tankar som ständigt återkommer och vilka sällsynta nya tankar som uppstår då och då. 

Det är svårt att tänka på tankar och inte tänka på hjärnan, de går ju liksom hand i hand. Och på tal om händer så är händerna direktkopplade till hjärnan. Visst är det fascinerande! 

Mina händer som kan en massa saker, tack vare att de hänger ihop med min hjärna och resten av mig. 

- Sitt du där och fundera på sånt, jag är mer intresserad av vad det är som låter! Kanske är det den stora röda hankatten matte!

Verklighetsförankrad

Jag ser henne varje dag. Hennes ögon, det är hennes ögon jag främst ser. De berättar så mycket på sitt tysta sätt. Jag ser att det gömmer sig sorger och svårigheter där bakom, oro och önskan, jag ser att att hon förstår saker, att hon alltid förstått, men att hon vet att det finns så mycket som hon inte alls förstår eller kan tolka. Jag ser också nyfikenhet och glädje, nästan barnslig entusiasm och lust att upptäcka och utforska. Jag ser att hon behöver ensamhet, att hon inte är rädd för sina egna tankar och djupet i dem. 

Om jag tittar på hennes ansikte ser jag att hon biter ihop, det finns mycket hon ser, uppfattar och känner som hon aldrig sätter ord på, som hon behåller bakom de stängda läpparna. De sammanbitna käkarna vittnar om kamp, kampen att bevisa att hon kan även om hon inte alltid förväntats kunna, en kamp om bekräftelse, en kamp om att få vara precis så som hon är. Tror jag.

Jag läser nog in för mycket i det jag ser men jag ser henne ofta. Jag kikar nyfiket på henne och bygger min bild.

Det har varit ännu en solig och vacker dag. Ironiskt nog blir skymningsångesten störst de allra vackraste dagarna. Det är svårare att släppa taget om ljuset när det varit så mycket ljus. De grå dagarna flyter liksom in i skymningen utan att den gör väsen av sig.

Jag läser Bodil Malmsten, som jag gärna gör då och då. Det får mig att känna mig vemodig och trygg på samma gång, jordad på något sätt. Det är så lätt att identifiera sig med Bodils loggböcker, de som finns kvar efter henne som små fragment av verklighet.

Jag stickar som vanligt.

Floravantar. De här vantarna har jag drömt om att sticka sedan jag såg mönstret för en vecka sedan, alltså verkligen drömt på natten. En hel dröm gick ut på att leta garn och försöka sticka Floravantar. Garnet eller möjligen mina händer bråkar lite med mig, det är svårt med trådspänningen, men mönstret är så fint. Blommor och bladslingor och skön ull från Ullcentrum tvärs över sundet. 

Tealeaf

Min stora isblå kofta fick komma ut i det bleka novemberljuset.

Ljuset räcker inte riktigt till för att ta bra foton med mobiltelefonens kamera men det fick duga idag för orken att ta fram kamera och stativ fanns inte.

Mönstret Tealeaf Sweater är gjort av Bristol Ivy och det är genialt bra. Jag köpte det via Craftsy och då ingår sex korta filmer där Bristol visar hur man gör vissa moment. Tydliga och bra filmer som visar hur fickorna görs, hur ärmisättningen är och så vidare.

Koftan är rejält oversize, precis som den ska vara, men jag kunde gjort ärmarna något kortare för superwashgarnet töjer sig mer än man tror. 

Jag har stickat i Cloudborn superwash merino worsted, ett mjukt och mysigt garn men som alltså hänger ut sig lite. Det gör inte koftan mindre användbar för det, den här kommer jag mysa ordentligt i under höst och vinter. En riktig favoritkofta från första stund och jag kan absolut tänka mig att sticka en till i ett rustikare garn. Fickorna och spetsmönstret och de fiffiga ärmarna, ja fördelarna är många med den här modellen.

Solen har tittat fram och det var härligt att gå en liten promenad med några vänner mitt på dagen. Det är inte alla novemberdagar som kan stoltsera med sol och värme. 

Nu smyger solen när bakom trädtopparna och jag hoppas vi ses snart igen. 

Wiihoo!

Söndagssysslor

Ingen stor röd hankatt har synts till idag så våra katter har gjort det de brukar göra, hänga med, titta på och hjälpa till. Maken hade god hjälp när han räfsade löv, han var i alla fall iakttagen.

Mina nya blågrönrandiga omaka fast ändå inte-sockor fick sig en uppsköljning och de rödgula välanvända behövde tvättas. 

Lagom söndagssyssla att tvätta stickade sockor. 

Halskragen till lilla dot har fått lite uppmärksamhet också, den har hamnat högt på prioriteringslistan av saker som stickas på. Mycket mer än så har det inte blivit gjort idag. Det är ju ändå söndag.

Änglaljus

Det har varit oro i kattlägret i huset vid havet senaste dygnet. Maken och sonen vaknade i natt av konstiga ljud. Det visade sig att *den stora hemskt farliga röda hankatten som bor några hus bort* passade på att ta sig en titt inne hos oss mitt i natten. Han var inte så kaxig när han inte kom ut och darrade som ett asplöv när sonen fick tag i honom och kunde släppa ut honom. 

Våra missar har smugit omkring mest hela dagen och varje gång någon av dem kommit in har de försiktigt tassat runt överallt för att kolla att kusten är klar. Den stora röda hankatten satte skräck i våra missar redan första veckan de bodde hos oss för tre år sedan och rädslan för honom har inte gått ur dem. Nu sover två lugnt och tryggt i soffan och en har lagt sig på badrumsgolvet för där är det nog säkrast att vara.

Jag stickar på reflexaccessoarerna till lilla dot.

Ett par halvvantar och en mössa är färdiga.

Halskragen återstår. Garnet är Järbos Reflex, snabbstickat trevligt garn. Mönstret till mössan heter Angel hat. Fint namn på en reflexmössa tänker jag.

Vi har tänt många ljus idag, både ute och inne. 

Mina sockgarnsrester ville också lysa i mörkret och de blev som den finaste godisskål.

Rufsiga tankar

Jag känner mig lite tufsig. Tilltufsad. Tufsrufsig.

Får ingen ordning på orden och inte på mig själv. 

Tänker på saker som gör mig arg, saker som gör mig trött, saker som gör mig lite uppgiven.

Försöker fokusera på det som är fint och bra. Lyckas ibland. 

Idag sken solen, det var vindstilla och det var en mysig fikastund på eftermiddagen.

På radion sa de i morse att fler förväntas besöka en kyrkogård kommande allhelgonahelg än tidigare. Sifo har gjort en undersökning av detta och 48% av de tillfrågade svarade att de skulle besöka en kyrkogård, 4% fler än för två år sedan. Jag funderar på varför Sifo gör sådana undersökningar. Vem är intresserad av det? Borde inte pengarna det kostar att göra en sådan undersökning kunna läggas på bättre saker? Försöker man mäta sorg, religiositet, traditioner eller vill man visa att den moderna supereffektiva människan koncentrerat sorg och saknad till ett par dagar om året? Nej, jag forskar inte vidare, tar inte reda på varför Sifo genomfört undersökning. Jag lägger mina cyniska tankar åt sidan och tänker på dem jag saknar, de som inte längre kliver upp varje morgon och tar på sig strumporna.

Jag stickar omaka strumpor som ändå blir makar. Jag tycker om ordning, mår bra av ordning men bäst av allt mår jag av kreativitet, inspiration och ett leende.

Glödhett

Ett par glödheta höstsockor är klara men eftersom vi är inne i perioden när det nästan aldrig är bra fotoljus så var det svårt att fånga färgerna på bild.

Det flerfärgade garnet är Opal, färgen heter Brandmän (fast på tyska) och har funnits i min garnhylla i flera år. Det röda är från West Yorkshire Spinners. Det var inte svårt att få sockorna lika vilket det kan vara med en del spräckliga garner. Bra om man gillar lite ordning i tillvaron.

Nu tänkte jag fokusera på mörker ett tag och sticka mössa, vantar och en halstub till lilla dot i reflexgarn. 

Kanske räcker garnet även till en mössa till mig. Allt ljus i mörkret är bra.

Nu-vember

Och plötsligt är det november.

Det här kommer en bli en bra månad, jag har flera roliga saker att se fram emot. 

En försiktig början och en sakta uppfasning. Det blir bra. 

Igår plockade jag fram en stickning jag påbörjade förra vintern. Jag hade inte kommit så långt men nu repade jag upp hälften och bytte färg från rött till gråblått. 

Vinden tar tag i några hårstrån,

för dem lekfullt hit och dit.

Blicken söker sig till horisonten,

där havet och himlen möts.

Ett djupt andetag och ännu ett,

det är nu livet är.

Nu och nu och nu.