In och ut

Nu när Loppakoftan nästan är klar, den saknar fortfarande knappar, gör jag ett par halvvantar i egenfärgat ullgarn. 

Eller par och par, än så länge har jag gjort en men tanken är att det ska bli ett par. 

Såg en toksöt ljusstake. Någon som vet var man kan köpa en sådan? Den är ju så gullig med katten som klättrar in och ut på andra sidan. 

För övrigt lyser fullmånen över viken. Det är precis som det ska vara. 

Titta åt ett annat håll

Oftast försöker jag förtränga att vi fortfarande bor mitt i en byggarbetsplats. När allt blev klart inomhus var min klara-av-stök-och-rörighets-kvot fylld för länge sedan och tomten har jag liksom avskärmat mig från. Idag gick inte det längre för mitt på uppfarten låg plötsligt ett helt berg! Eller i alla fall en väldigt stor hög med grus och sten.  

En stor grushög och en ännu större hög med rivnings- och spillvirke är inte särskilt vackert och rofyllt men jag tittar bort, tittar på andra saker.

Som t ex de stora vackra knopparna i äppelträdet.

Efter en titt i mina välfyllda garderob med sydda skatter hittade jag en löpare som jag helt glömt bort. 

Den är sydd av rester från ett större täcke som kanske finns hemma hos lilla Dot. Jag minns inte riktigt men jag tror det.

Lite lätt vårgrönska på köksbordet, precis som ute.

Kvällshimlen är värd att titta på i kväll. Så fin med sin runda måne. 

Dax att sova tycker Luna, hon som är namne med den stora runda. 

Vår lilla månflicka.

Bättre än alla grushögar i världen!

Loppan hoppar

Trygghet är ett av våra grundläggande behov. Att få känna sig trygg borde vara alla givet men vi vet ju att det inte är så. Otrygghet, när den väl knackat på, ger sig inte av så lätt. Tyvärr. Jag önskar att alla hade en trygg liten plats!

Ett par som är helt trygga sträcker ut sig i vår soffa. Knastrattar är vad de är. Glädjespridande knastrattar.

I badrummet ligger Loppan på tork. Det enda som fattas är knappar, och att prova att den passar. Det känns fortfarande som ett osäkerhetsmoment. Ihhhh! 

Loppan är stickat i Malva, Ateljé Norrgårdens eget garn. Jag har färgat blått, grönt, rosa och lila med Jeaba kallfärg och det gick åt ganska exakt 100 gram av vardera grönt och lila och mindre av rosa och blått. Knappt 500 gram oblekt ull är också använt. Jag har stickat på stickor 3,5 mm utom resårerna som är stickade på 2,75 mm. Mönstret heter Damejakka Loppa och är gjort av norska Anne Myhre med bloggen Pinneguri. I mönstret används fem mönsterfärger men jag följde inte diagrammets mönsterförslag utan gjorde lite som jag ville och när oket var klart slutade jag följa mönstret helt och stickade som jag hade lust. Följa mönster gör jag sällan numera men de är verkligen bra att ha som utgångspunkt.

Idag har jag fått världens bästa lapptäcksidé. En prickig idé! Nu ska jag bara hinna skära och sy också. Kärt nöje att planera för ett nytt täcke.

Tungt täcke

Det tog sin tid men nu har Loppakoftan fått framkanter och jag satte saxen i den och klippte upp mitt fram. 

Nu återstår trådfästning, band ska sys över klippkanterna, knappar ska sys fast och så ska den sköljas upp och torka. Jag är fortfarande lite osäker på passformen men jag hoppas att den blir bra. Lite spänning i tillvaron. 

Jag har haft några stökiga nätter då jag drömt den ena märkliga drömmen efter den andra och jag har vaknat många gånger varje natt. Det är tröttsamt när kroppen och knoppen inte kommer ner i djupsömn så mycket som den skulle behöva. Jag har testat att sova med extra tungt täcke och faktum är att det stillar kroppen mer än bara ett lätt täcke så i natt blir det tungt täcke igen. Det finns så kallade kedjetäcken som är till just för detta men ett sådant har jag inte. Inte än i alla fall. 

Någon av er läsare som provat och kan berätta hur det funkat för er? Jag tror att många skulle behöva ett tungt täcke, ett täcke som ger en känsla av skydd, trygghet och lugn. En hjälp att stilla kroppen och framförallt hjärnan. 

Luna behöver inget täcke. Hon sover så gott och rofyllt ändå. Min fina Luna. 

Djupet inom oss

Det finns saker en människa bär inom sig som ingen annan ser. Det finns saker som tynger en människas själ som andra inte anar. Det kan finnas sår på insidan som skapar stora ömma bultande blåmärken på själ och hjärta och de syns inte alls. Andra kanske anar att det döljer sig något svårt men då vill de inte lägga sig i, inte fråga, inte veta eller så dömmer de utifrån sina egna referenser. När en människa är tyst, sluter sig och drar sig undan behöver det inte betyda att hon är märkvärdig eller känslolös. I själva verket kanske hon är den känsligaste, så känslig att det enda sättet att orka är att skydda sig själv så mycket det går. Att ömsint hålla sitt bultande hjärta i sina egna händer och skydda det från allt ont. I tysthet.

Om man har kontakt med sina egna sorger, svårigheter och smärtor är det lätt att känna igen dem hos andra. Det syns i ögonen, om man tittar efter. Om man tar en sekund att titta rakt in i den andras ögon så kan man dela erfarenhet och kunskap. Det tar bara ett ögonblick att uppnå ett visst samförstånd. Att skicka signalen - Jag ser din smärta, jag känner den och delar erfarenheten med dig. Jag vet hur det kan vara utan att veta vad du tänker och känner.

Överallt finns det där fast vi talar sällan om det. Varför skulle vi tala om det som är så svårt? Ibland behövs inga ord. 

Jag skickar en varm tanke till er jag möter i vardagen eller i cyberrymden, er där jag anar djupet och svärtan. Det som jag känner igen. 

Snart blommar löjtnantshjärtat. Det är hoppfullt.

Och glädjen finns i det lilla. 

Som ett par färgglada garnhärvor från Limmo Design.

Fastän vi känner djupet kan vi glädjas.

Täcksöm till allt

På morgonen idag så tog jag Covermaskinen och några sytillbehör och åkte till Husqvarnabutiken i Vimmerby för en kursdag. Fokus var att sy så mycket som möjligt med täcksömmar.

Ingrid hade förberett mönster och tygpaket, vi skulle inte sy i trikå vilket man oftast gör med täcksöm. Jag hade tur att de medhavda trådarna passade tygerna perfekt. 

Vi sydde ett underlägg till maskinen med fickor för det man behöver ha närmast när man syr. 

Vi quiltade med täcksömmar, jag vändsydde den stora bälgfickan med täcksömmar men jag sydde fast fickorna och sista sömmen på kantremsorna med vanlig symaskin. Jag funderade på att göra allt med Covern men det blev för komplicerat tyckte jag.

Under själva maskinen är det en stor ficka, perfekt att stoppa instruktionsboken i.

Två fickor i klarplast, en för sax och en för andra småsaker.

Vi sydde också en tillbehörsväska med blixtlåsförsedda klarplastfickor. Min kommer innehålla tillbehör till både Covermaskinen och Overlocken.

Quiltning, blixtlås, snedremsor, kantband - allt är sytt med täcksöm. Det enda som inte är det är kantremsan. Fascinerande att täcksöm kan användas till så mycket!

Jag använde en melerad tråd till quiltningen. 

En riktigt rolig dag. Ett bra sätt att använda en söndag.

Dessutom är syplatsen finare nu än den var igår.

Minnesbanken

Visst kan man fundera på om ens minnen är sanna eller om de är minneskonstruktioner som inte har så mycket med verkligheten att göra. Är det till exempel sant att morfar höll i den lilla röda cykeln när jag jag lärde mig cykla? Cykeln med tjocka däck. Är det sant att jag skar mig på en trasig kopp vid den lilla fågeldammen som fanns där vi bodde när jag var liten? Nog är det sant att jag rabblade saker  högt för mig själv så att jag skulle komma ihåg när jag gick i trappan upp till mormor och morfar? Trappan där den stora porslinsblomman täckte nästan hela väggen. Och visst snubblade jag när familjen var ute och gick så jag slog pannan i en trottoarkant och det började blöda? Jag minns bestämt den vackra rosa sjalen jag fick som köptes in i den lilla hattaffären med de vackra skåpen. Mormor och jag var där.

Om någon kan bekräfta ens minnen så känns de mer verkliga, hur verkliga de än känns när man tänker på dem. Minnen är spännande, tänk så mycket som ryms i ett huvud!

Huvudet är fullt, verkligen fullt, av minnen.

Mina morotsfärgade grytlappar är klara. Gjorda efter min egen beskrivning förstås. 

Efter två par är de fortfarande roliga att göra! Det blir minst ett par till direkt.

Dagen har inte gått i hantverkandets tecken men min lilla samling av ulltomtar och vittror har dammats av och de är alla hantverkade men inte av mig.

Visst är det en fin liten trio? De håller ett vakande öga över mig. Jag minns att jag köpte den största på en julmarkand och den minsta på Ängby gård. Men mellantomten? 

Ljuset syns

Fredagströttheten kan nästan vara bedövande. 

Trots det har jag nu kommit till slutet på kroppen på Loppakoftan! Sex varv blått, sen resår i nederkant och knäppkanter. Jag ser ljuset i tunneln! Heja mig!

Störsamt

Nu är även Torsdagarna i parken av Hilary Boyd läst till sista ordet. På baksidan står det att boken vänder sig till de som är 50+ och eftersom jag är 50- så irriterade jag mig på en del saker. Det måste ju vara att jag är för ung för jag förstod inte vitsen med att gång på gång påpeka att man är gammal när man fyllt 60. 

Jag tror att författarens avsikt var att visst visa på att man inte alls är utsliten, förbrukad och mossig när man passerat 60-strecket men det eviga åldersfixerandet i boken fick mig att tänka just det, att man är passé, långsam och trög, och det störde mig. Jeanie, huvudkaraktären, är gift med en skitstövel och beskrivningarna av honom får man nog av efter ett par kapitel men de upprepas och upprepas. Så tråkigt. Var boken allt i genom dålig då? Nej, det finns en fin slinga med Jeanie och hennes barnbarn och en kärlekshistoria som pyr lite trivsamt. Jag har läst sämre böcker och den här läste jag ändå ut, vilket inte händer med de allra tråkigaste. 

I soffhörnet var det brottningsmatch en stund. Minerva lät lillebror vinna så klart. 

Han är ju så söt så han får alltid vinna. Fast Luna faller inte för tindrande ögon och smicker så ger honom en omgång då och då. 

Bra medicin med vårblommor för en överhettad hjärna. Jag känner mig också nedbrottad. 

Jag - en superhjälte

Om jag var en superhjälte så skulle jag vara Wizardwoman.

Jag skulle vara ursnäll, tokstark och gråta över all dumhet i världen men jag skulle använda mina tårar till att göra världen bättre, godare och mer kärleksfull.

Medan jag jobbar på mina superhjältekrafter försöker jag få Loppakoftan färdig. Det går väldigt trögt med den just nu. 

Det är inte så mycket kvar men varje maska är så seg att få över stickorna. Det hjälper inte att räkna varv och sätta upp delmål. Den kommer bli färdig men inte de närmaste dagarna i alla fall.

Det hjälper inte ens att jag nystat så vackra nystan jag bara kan.

Nej, koftan får se sig besegrad av virkning och bok ett tag till!

Det behövs inte så mycket superkrafter för det.

Wizardwoman!

Morotsrött

Jag virkar vidare och gör ett par grytlappar till. Dubbelvirkning är grejen just nu.

Det är lite knepigt men det går att kombinera virkning och bokläsning!

Jag löste det genom att virka en stund och läsa en stund. Det kändes som en bra uppdelning. Boken Handen på hjärtat av Hilary Boyd har jag fått låna och det var en trivsam bok där man hela tiden kände på sig att det skulle bli ett bra slut. Om det blev det eller inte låter jag vara osagt. Boken handlar om Flora som efter åtta år lämnas av sin sambo, utan så mycket som ett ord. Han dyker upp tre år senare och vill att allt ska vara som innan han försvann. Så enkelt är ju inte livet och i den här boken händer det mesta Flora på en och samma gång. Det är en förutsägbar historia men ändå med en och annan oväntad twist. Myspysig läsning.

Jag har fått låna en bok till av samma författarinna och det ska bli kul att läsa den. 

För övrigt gillar min lilla Luna färgvalet på de nya grytlapparna. Tror jag. 

Fast det är ju inte kattröda, mer morotsfärgade när allt kommer omkring och det passar ju bra i ett kök tänker jag. Ja, jag är trött...

Dubbelvirkade grytlappar

För några år sedan fick jag ett par superfina och väldigt praktiska grytlappar av käraste Ingbritt. De är dubbelvirkade och jag har använt dem mycket och aldrig bränt mig. Nu tänkte jag att det var dax att jag lärde mig att göra egna.

Sagt och gjort, jag försökte göra ett par som liknar de fina jag fått. Det gick åt 50 gram vardera av beige och grågrönt Catania till ett par grytlappar där den ena är ljus och den andra mörk. Jag virkade med virknål 2,5 mm för att få en tät och bra yta.

Jag la upp 40 maskor, men 35 hade nog räckt och vände varje varv med 1 luftmaska.

Första varvet: vanliga fastmaskor. Andra varvet: fm i bakre maskbågen hela varvet. Alla övriga varv: fm i bakre maskbågen och den ovirkade maskbågen från föregående varv (som då var främre maskbågen men som nu är på baksidan av arbetet).

Fm i bakre maskbågen och även 

genom den ovirkade bågen från föregående varv. 

Det blir tätt och fint och ganska stumt. Perfekt till grytlappar! Det tar lite tid men det är det värt.

Jag avslutade med att virka ett varv fastmaskor runt hela grytlappen och så ett varv med *3 fm, 3 lm*. Och så en hängögla i ett hörn förstås. 

Finfint.