Garndrömmar

Jag är fortfarande påverkad av garnångorna från stickträffen på Atejé Norrgården igår. 

Garnångor är starka grejer som kan både inspirera och påverka vett och sans. Jag får t ex ofta för mig att jag hinner och orkar mer än jag egentligen gör. 

Fast jag låter mig gärna ryckas med och går runt och klappar garn och drömmer om fantastiska stickprojekt. 

Just nu har jag ett par låga sockor av restgarner på stickorna och

en randig liten filt på virknålen. 

Följ med på en liten rundtur bland garn och drömmar vetja!

https://youtu.be/-bzzdndYgfM

Mellan hägg och syren 2017 års utgåva

Åh, en stickdag på Ateljé Norrgården i Granhammar är en dag full av fantastiska möten. 

Med nybörjare,

med de riktigt avancerade,

med nyfikna och

med stolta producenter. 

Jag talar förstås om stickare och stickvänner!

Efter en så härlig dag måste jag erkänna att man känner sig både nöjd och trött. 

Nästan helt slut faktiskt. Härligt! 

Restgarnsfilten

Restgarnsfilten har varit färdig ett tag men först nu hjälpte maken mig att ta några bilder.

Jag har både älskat den här filten och tyckt illa om den under framtagningen men det slutade med att jag tycker om den, riktigt mycket. 

Filten väger knappt 1100 gram och är uteslutande virkad i rester från sjalar och sockor (de flesta minns jag vad jag använt till) och garntjockleken är Fingering weight rakt igenom, ca 400 meter/100 gram garn. Virknål 2,5 mm använde jag och vanliga mormorsränder med stolpgrupper om tre. 

Den blev ganska stor när alla restgarner i grönt, blått och lila var uppvirkade, ca 160 x 180 cm. 

Meeen, vi har en katt som emellanåt tycker att det godaste som finns är en rejäl tugga ullgarn! 

Luna tog en stor bit, rakt framför näsan på mig och maken och det gick så fort att vi inte hann reagera. Jag blev jättearg och jätteledsen men vad hjälpte det? Inte ett dugg. När jag lugnat ner mig så bestämde jag mig för att laga på ett sådant sätt att vi alltid minns var Luna tog sin stora tugga ullgarn. 

Tråkigt men det blev ändå lite roligt till slut. Just nu ligger filten undanlagd, för den händelse att Luna skulle bli sugen på filt igen...

Jag har ändå tur, det finns ju ganska mycket ulligt hemma hos oss som hon skulle kunna äta upp. Hittills har det bara blivit en halvfärdig socka som fått sätta livet till och hankarna på fyra sittunderlägg. Och hörnet på restgarnsfilten förstås. Morris har ätit upp delar av en vante men han har inte gjort om det så det var väl inte gott. Minerva har aldrig rört något stickat eller virkat så henne kan man lita på.

Vi har en restgarnsfilt. En filt med minnen. På många sätt.

Sommarkofta på två år

Och så blev det sommar! Bara så där. Fast det känns nästan för bra för att vara sant, eller hur?

Jag hoppas det fina vädret håller i sig några dagar. Det skulle kännas fint att få tanka D-vitaminer i lugn och ro. 

Tankat D-vitaminer har jag gjort, i flera timmar och koftstickningen fick följa med. Garnet som är lika delar bomull och ull gick fint att sticka med utan att bli svettig om händerna.

Nu är sista tråden fäst och jag hoppas kunna ha koftan snart. 

Touch the sky heter mönstret, ett köpemönster på Ravlery och jag har stickat i Geilsk bomuld/och uld. 

Garnet köpte jag för två år sedan på Mellan hägg och syren i Granhammar. Det blev en sommarkofta som jag tänkt men med spets i stället för flätor. Det blir inte alltid precis som man tänkt sig men det kan bli bra ändå.

Jag var på Mellan hägg och syren förra året också och ska snart dit igen. Yay!

En bok om ljud

Jag sydde en påse till, med ett lager bolstertyg och ett lager vanligt tunt bomullstyg. Den blev bättre än påsen igår men inte helt bra. Det är bara att inse att bolstertyg passar bättre för andra saker än påsar som görs med vikteknik. 

I vilket fall som helst är den ordentligt kontrollerad, jag menar kattrolerad förstås.

Det har redan flyttat in några blå-lila nystan i påsen som ska bli en halsvärmare till en vän.

Igår hade jag en besvärlig dag på så sätt att min intryckskänslighet var på max. De flesta ljud blir smärtsamma sådana dagar och när jag var tvungen att stänga av strykjärnet för att jag inte klarade av att höra pysande och brummandet när ångan värmdes upp så var det bara att dra ur sladden och försöka få det så tyst som möjligt runt omkring. Inte alltid så lätt när man bor flera i ett hushåll.

Är du liksom jag intresserad av ljud, ljudbrus, tystnad och vårt behov av tystnad rekommenderar jag  boken Koltrasten som trodde att den var en ambulans av Anders Mildner.

Jag har lyssnat på den som ljudbok och det var en mild, lugn och melodisk skånsk stämma som läste. En njutning för örat faktiskt. Det enda störsamma var att en vassare kvinnlig röst läste kapitelrubrikerna (onödigt!). Boken handlar om hur mycket vi smutsar ner vår ljudmiljö och att det idag kan kosta stora pengar att få tillbringa tid i tystnad i naturen, på retreater eller spa, och att det på så sätt blir en slags klassfråga hur vår ljudmiljö är. Boken tar upp vilka ljud  vi upplever som njutningsfulla och vilka som kan skada oss även om vi inte hör dem och att vi idag tränger undan obehagliga ljud med andra ljud, t ex lyssnar på musik för att dämpa upplevelsen av buller. Boken handlar om offentliga ljud och de privata ljudrum vi skapar omkring oss med hjälp av hörlurar och att vissa ljud signalerar manlighet medan kvinnlighet helst inte ska höras. En intressant och tankeväckande liten bok!

Idag har det varit en bättre dag, en ganska tyst faktiskt.

Kanske gör duggregnet och dimman sitt. Jag konstaterar att dimman och regnet i alla fall gömt Blå Jungfrun där ute i sundet.

Inte hela vägen

Inspirerad av den lilla påsen jag plockade fram igår för att ha sockstickningen i så tänkte jag sy en större i bolstertyg. Det var en bra tanke men jag tänkte inte på konsekvenserna av mitt val.

För det första är bolstertyg tjockt och den här påsen görs av en slags vikteknik med dubbelt tyg vilket innebär att det blir väldigt många lager tyg i botten. Så många att symaskinen helst inte ville sy genom alla lager. 

Dessutom är det helt omöjligt att mönsterpassa ett rutigt tyg när man jobbar med vikteknik och mitt fram kommer mönstret inte att mötas, hur man än bär sig åt.

Men om jag bortser från de sakerna blev påsen riktigt söt med sitt rosa och blå bolster. Kanske syr jag en ny påse i morgon med ett lager bolster och ett lager av ett mycket tunnare tyg. 

Jag har varit så trött idag, det är kanske därför jag inte förutsåg svårigheterna med påsen. Vissa dagar jobbar vi inte ihop, jag och min kropp. Det är väldigt synd för den här kroppen är den enda jag har och vi behöver samarbeta. Hela tiden. Eller om jag uttrycker det på ett annat sätt, jag behöver vara hel och med tillgång till hela mig. Jag kanske har det även om det inte känns så?

Livskraft

Denna majmåndag klättrade jag upp för de slingriga småvägarna i Besväret för att träffa en favoritmänniska och fika en stund.

Jag gick förbi en hårt beskuren kastanj. 

Den var galet livskraftig och gör allt för att kompensera för den hårda beskärningen. Kastanjer kan man bara beundra.

Jag hade med mig en påse med en sockstickning för vi skulle sticka en hälkonstruktion med förkortade varv. 

Att bara göra provbitar känns som bortslösad tid så det blir en kort liten socka av mitt visningsex. 

Med mig hem fick jag den ljuvligaste orkidén i en fantastisk färg och massor av knoppar. 

Tack snälla!❤

Jag gör, alltså finns jag

Det är tur att jag inte gör saker för att sälja för det skulle aldrig gå att få en skälig timpenning för det jag gör. Bara antalet timmar jag lagt ner på att fundera, testa, sy eller sticka prototyper och göra några till med modifierade mått och detaljer är ansenliga. Utvecklingskostnaden blir stor och sedan kräver själva produktionen sitt. Jag gör saker för att jag tycker det roligt och det utmanar mitt hjärnkontor, det betyder inte att jag gör saker till vem som än vill ha något och helst inte betala för det "för du gör det ju för att det är kul". Jag vill inte göra saker till de som betalar bra heller. Hur som helst, jag bestämde mig för flera år sedan att inte göra något för att sälja och det har varit befriande och nödvändigt för min kreativitet.

Efter mycket funderande och testande så har jag nu konstruerat den för mig perfekta projektväskan för ett lite större projekt. Jag är äntligen nöjd med proportioner och mått, hur delarna sys samman och det färdiga resultatet. Jag har velat göra en enkel konstruktion där det inte ska vara svårt att sy fast blixtlås, foder eller handtag, och nu är den klar!

Det kan se ut som en vanlig tygkasse och för många vana sömmare så är det här ingen raketforskning men jag är supernöjd med min tvist på det hela.

Blixtlåset ska inte vara i vägen, garn och trådar ska inte fastna i det. 

En fiffig liten detalj där stickmarkörer, en sax eller något annat som behövs kan fästas.

Den här storleken är mjuk så den går att trycka ner i en resväska men ändå lagom stadig så kassen kan stå upp. 

Så klart gjorde jag två, varje moment måste testas ordentligt så jag vet att det fungerar. 

Nästa steg är att sy den perfekta projektväskan för ett litet projekt. Jag vet hur jag vill ha den, nu måste jag bara testsy den också.

Kanske gör jag en beskrivning och lägger ut här, om det finns intresse förstås. 

Vill ni följa med till min lilla kreativa hörna i huset vid havet?

Små snuttar filmade lite då och då och som ni kommer att se, jag håller på med många olika saker parallellt. Det är det som passar mig bäst. Muminkassarna är med liksom stickning, pärlor, min skrivbok som jag skriver och ritar i varje dag och lite annat. Häng med!

Nu ska jag knuffa undan en katt och sno åt mig bästa soffhörnet och ladda för Eurovision Song Contest. Jag hoppas någon vinner, att ingen försvinner och att det blir en rolig kväll.

Fredagsfunderingar

Ibland får man anledning att fundera. Fundera på var girighet och snikenhet har för berättigande i den här världen till exempel. Varför har de överhuvudtaget uppstått sådana beteenden? Till vilken mänsklig nytta? Finns det något straff för girighet, summeras det på livskontot tillsammans med allt annat man gjort under livet? Och om man är snäll kan man utgå ifrån att man kommer att bli utnyttjad, även av de man inte trodde skulle utnyttja en. Ska man sluta vara snäll då? Ska man skydda sig själv och strunta i andra? Ska man misstro alla för att de kanske kommer att dra en vid näsan en dag? 

I mina svartare stunder känner jag hopplöshet och misströstan, att det inte går att göra gott och snällt, men sen skakar jag på huvudet och tänker att okej, jag kan inte ändra på andra men jag kan påverka mitt eget sätt att vara. Jag vill bemöta andra som jag vill själv vill bli bemött, jag vill vara snäll och även om det inte ger effekt nu så hoppas jag att det ger effekt en annan gång men jag går inte under om det inte ger någon effekt alls. Jag vill inte vara girig även om jag drabbas av ha-begär då och då, jag vill visa omtanke och uppskattning och jag hoppas att andra också vill det. Jag vill kunna krypa ihop i mitt eget skal och skydda mig när jag känner att det behövs, bara räcka till för sig själv och ingen annan, och kanske finns det någon som förstår vad man kan behöva skydda sig emot utan att värdera utifrån sina egna ramar. Kanske förstår ingen annan, kanske förstår man inte ens själv men man bara måste in i skalet, tystnaden, ensamheten.

Nej, det är inte något speciellt som hänt just nu, det är bara tankar som rullat runt i mitt huvud en tid sådär som tankar kan göra.

Jag plockade fram ett mumintyg idag och sydde lite. 

Jag gillar mumin, jag gillar figurerna, Tove Janssons finurliga språk och den lite vemodiga tonen

och jag gillar mörkret hos Mårran, lugnet hos Snusmumriken och beslutsamheten hos lilla My.

I min blixtlåslåda har jag några gamla metallblixtlås från Vasa Europa. Undrar hur gamla de är? 

Priset har sedan länge bleknat bort så det ger ingen ledtråd.

Kvällssolen hittade en liten lucka mellan träden så den kunde säga Godkväll till mig. 

Så fint.

Var snäll när du kan. Jag tror det lönar sig på något sätt.

Sugarplum´s sweets shop

I Harry Potters värld, på Diagon Alley i London, finns en godisaffär som heter Sugarplum´s sweets shop. Där kan man köpa allt från chokladgrodor till lakritstrollstavar, Bertie Botts bönor i alla smaker och pumpapajer.

Mitt senaste sockpar är stickade efter ett mönster som heter Diagon Alley och eftersom färgen på garnet från Moods of colors heter Sockerkick, ja då blev sockorna så klart Sugarplum´s sweets shop-sockor!

Söta som socker så klart. 

Det går ett diagonalt mönster över sockorna, som sig bör. 

Tyvärr hade jag varken chokladgrodor, Bertie Botts bönor eller lakritstrollstavar att pynta med så lite vanligt mugglargodis fick duga. 

Mudd, häl och tå är stickade i Cascade Heritage. Stickor 2,25 mm som vanligt. 

- Har du något gott här matte? Går det att äta?