Vintertema

Idag har det varit väder! Vilket väder!

Några solstunder har varvats med piskande ösregn 

och hagel stora som ärtor. 

Inte roligt alls!

Fast kanske lite ändå eftersom mina tvåändsstickade rosa rosvantar är klara. 

Mönstret är mitt eget hitte på. Rosorna är stickade efter en del av ett broderimönster och kruset på handryggen är ett ganska traditionellt mönster. I övrigt är vantarna inte särskilt traditionella för att vara tvåändsstickade. 

Jag har stickat på strumpstickor 3,25 mm med garnet Ulrika från Svarta fåret. Det är 100% ull men superwashbehandlat. Efter att ha läst fakta om superwashbehandling på Marias blogg idag så vill jag inte använda sånt garn mer. Usch vad vi förstör vår miljö! Och så mycket det är vi (jag) inte vet!

Trots det tråkiga med superwashull så är jag ändå väldigt glad för vantarna. 

De blev precis så bra som jag tänkte mig innan jag började sticka dem. Dax att börja fundera på nästa tvåändsstickningsprojekt!

För övrigt så är prylhyllan inte längre kattsäker. Eftersom vi nu har alla våra möbler på plats så kom en soffa väldigt nära hyllan och katterna fick en hylla i lagom höjd att spana ifrån.

Sötnosarna!

Dagens ruta är grå av åska, blixtar, hagel och sånt.

I morgon är det sommar igen, okej?

Barfotadans

Sommaren har tagit en paus, i alla fall här där vi bor. Jag har knappt varit ute på hela dagen och mestadels har det regnat. Så trist. Växterna i trädgården får i alla fall efterlängtat vatten för vi har verkligen inte skämt bort dem med det i sommar.

Regntunga skyar vart än man ser men det hindrade inte en liten barfotapromenad runt huset. 

Dagens ruta är kärleksfull

och jag tänker ännu en gång att helgen varit alldeles för kort. De brukar vara det.

Ge upp? Nej du!

Nu tror jag att jag kan skymta ljuset i flyttunneln. Igår, när kroppen protesterade som allra mest kom flyttfirman med resten av möblerna från vårt gamla hem. Det ska bli så skönt att bara ha saker på ett ställe även om vårt gamla hus ännu inte är sålt. Det har varit en lång resa med den här flytten och vi är inte i mål riktigt än men snart. Även om jag velat ge upp när det varit som jobbigast så finns inte det alternativet. Att ge upp går inte men jag läste en rolig rad idag som jag får påminna mig om: Livet är som en brustablett. Det löser sig. 

Fyndigt.

Gårdagens ruta var fylld av flyttstök och värk.

Dagens är däremot fylld av frid.

På tal om frid, Minerva vet hur man tar upp hela hörnet i soffan. 

Orättvist tycker Luna som bara har resten att soffan att vara på.

Jag har inte kunnat sticka på min Brockkofta på ett par dagar för axlarna protesterar men jag har ju mindre arbeten på stickorna. Snart, snart är rosa rosvantarna klara.

Koftan, som får vänta till en annan dag, är nästan klar för uppdelning av ärmar och kropp. 

Slutligen måste jag visa något som inte är jämnt, inte tunt och inte särskilt snyggt men det är 22 meter tvåtrådigt garn som jag spunnit och plyat alldeles själv. 

Det är ett gräsligt garn, jag vet, men visst älskar man sina bebisar ändå?!

Det är ju ändå mitt allra första. Jag hoppas att nästa blir lite jämnare, eller kanske garnet efter det. Eller det därpå. Att ge upp går inte. Jag vill inte ge upp.

Vem är vem?

Jag var på väg att skriva att min kropp bråkar lite med mig men så kom jag på att det är ju jag som bråkar med min kropp genom att anstränga den lite mer än den vill. Men vänta nu, jag är ju min kropp så vem bråkar egentligen med vem? Eh... Nåväl, det är helt enkelt så att jag anstränger mig lite för mycket ibland, även när jag tycker att jag gör pyttelite, och då känns det i kroppen. Sådär, nu blev det nog rätt tror jag. Dagens ruta är alltså lite ansträngd. Av hela mig.

Missekissarna däremot, de är inte ett dugg ansträngda. 

Och som vanligt får man muta in sin plats i soffan väl om man inte ska bli utmanövrerad av en liten kattunge. 

För övrigt så monogamstickar jag just nu. Det är bara Brock som gäller. 

Nu är mönsterpartiet klart och det återstår en väldig massa slätstickning. Undrar hur länge monogamstickningen varar...  

Det roligaste är ju gjort nu, eller?

Att bli sämre på

Dagarna är för korta! Jobba, sova en stund, laga mat och sen, när det borde finnas tid för allt roligt, ja då är det nästan dax att gå och lägga sig igen. Ibland är det extremt tråkigt att vara så trött så att man sover bort tid men det går liksom inte att göra så mycket åt. Sova är ju allt bra skönt i alla fall.

Jag har köpt en pynthylla. Jag tänker att det ska stå säsongsbetonat pynt på den, julsaker vid jul och påsksaker vid påsk och så. Min plan är att den här hyllan är enda stället jag säsongspyntar på, då blir det både lite lagom mycket att ta fram och framförallt lätt att ta bort när säsongen är över. Just nu testar jag om hyllan är intressant för kattungarna. Jag har ställt virkade bakverk och om bakverken ligger på golvet om någon dag eller så då är det bäst att inte ställa några ömtåliga saker på hyllan. Katterna kan ju få för sig att hyllan är världens bästa klättertorn. Man vet aldrig.  

Buskatter hittar ju på bus, det ingår liksom i konceptet.

Dagens ruta är grön, grön för att andas in och andas ut.

Det är det enda som behövs. Egentligen. Fast jag är onödigt bra på att stressa.

Om man varit väldigt bra på något, kan man bli mycket sämre på det då? Jag hoppas det.

Ord som rymmer stora hemligheter

På radion hördes idag "Han led av depression sista tiden", som en slags ursäkt och förklaring. Några nickade säkert förstående.

Ibland önskar jag att fler människor förstår vad en depression verkligen är. Att det inte är samma sak som att vara lite nere en dag eller två och att det bara är att rycka upp sig eller att ta ett piller en tid. Själen kan bli minst lika sjuk som kroppen, och ibland värre än så. Det är så mycket kunskap om själens behov och förhållandet mellan kropp och själ vi förlorat, för jag tror att vi människor haft den kunskapen en gång i tiden. Alla sår kan inte läkas med bandage och piller. Kärlek och omsorg behöver vi också men tyvärr räcker inte det heller alla gånger. När det är svart av depression är det verkligen nattsvart men ge inte upp! Ge inte upp.

 Det finns så många människor som sitter där i sina svarta hål och inte ser någon väg ut. Samtidigt som vägarna framåt är oändliga till antalet så ser de inte en enda. Kanske kan en medmänniska hjälpa till att knacka hål på mörkret och få upp en liten liten springa som ljuset kan sippra in genom. Det är viktigt att försöka. Ge inte upp!

Dagens ruta är ledsengrå men ser ni, där bakom finns ändå liv. Frön till något nytt.

Att leva med depression eller ha nära som är deprimerade är svårt. Jag är oändligt tacksam för varje ljus dag. Ljuset i det lilla är ofta viktigare än det stora ljuset och det lilla ljuset kan vara så litet och se så ynkligt ut att andra inte förstår att se det. Men det är ljus!

Ett litet ljus denna regntyngda och åskmullrande tisdag är en cerise stickning, därför att jag gör det till ett ljus. Jag vill se.

En stickning som sakta växer, maska för maska. 

Ta vara på det lilla. Det kan vara en väg, en av oändligt många möjliga vägar.

*Kärlek*

Starta och starta igen

Idag var stora återvändardagen på jobbet. De flesta är nu tillbaka efter semestern och det var full fart, åtminstone de första timmarna innan luften liksom pös ur. När jag gick hem så var det ganska stillsamt i korridoren igen, orken räcker inte så länge när man inte jobbat på några veckor. Dessutom var det väldigt kvavt i min korridor. Åska hade slagit ut ventilationen var det någon som sa.

När jag kom hem hamnade jag på kökstrappan, som så många gånger i sommar och utan att jag riktigt vet hur det gick till så hade jag lagt upp till en ny kofta.

Jag som inte tycker så mycket om att sticka i bomull gillar bomull-ullblandningar och har köpt garn till ett par olika projekt och det passade bra när jag plötsligt insåg att jag saknar en bra bomullskofta. Brock heter mönstret och det är gjort av Gudrun Johnston och jag tror den blir jätteläcker i Sandnes Duo som är 55% bomull och 45% merinoull. 

Jag behövde inte fler påbörjade stickningar...men just nu är den här, så klart, den roligaste och eftersom jag allt som oftast är optimistisk så blir den säkert klar, kanske till och med före allt annat, om jag inte stupar på ärmstickningen. Som jag brukar.

Dagens ruta är alltså optimistisk.

Jag är också optimistisk för att katterna klättrar i träd och inte i de två enda gardinlängder vi fått upp i huset vid havet.

Ibland är man glad för lite. 

En helt annan sak som gjorde mig jätteglad idag var ett mjukt paket i brevlådan.

Karins hitte på(se) för augusti!

Den allra ljuvligaste gula! 

Hur var det nu - visste behöver jag ett stickprojekt till? Nu med en gång?

Stillsamt

Efter en alldeles stilla morgon så passade det bra med en lugn och stillsam dag.

Häromdagen köpte jag några broderier från Emblibrary och idag blev det tillfälle att brodera ut dem. 

Min plan är att sy några projektpåsar till pågående stickningar, allt för att inte nyfikna kattungar ska komma åt några garnnystan när jag inte är i närheten. 

Den första är klar. Den är gjord för att passa lagom till strump- eller vantstickning med strumpstickor, med handtag så att den kan hängas på ett armstöd.

Blixtlås på ena sidan så att nystan hålls borta från nyfikna tassar. 

Eftersom jag sytt och inte stickat idag så ligger de rosa rosvantarna och väntar. 

Ikväll är det trångt i viken, fyra stora segelbåtar ska övernatta och maken tyckte att vi skulle kolla in dem på närmre håll så vi tog en tur med båten.

Dagens ruta håller sig till temat. Stillsam. 

Skönt.

Njutstund

Visst är det bra med lördagar? Jag tycker om lördagar. De är så lätta och lediga och det känns fortfarande som det ligger en stor del av helgen framför en. Det är helt okej att städa och fixa på en lördag, för det leder till något bra, att det blir fint och i ordning. Så den här lördagen har jag ägnat åt att få det lite bättre och finare. Jag har rensat igenom garderoben och plockat ut en massa plagg jag tycker om men sällan eller aldrig använder. Jag har tvättat några maskiner och njutit av att både kunna hänga upp tvätten ute och framförallt att kunna plocka ner den torr och väldoftande. Jag har också tömt två lådor med grejer som inte blivit uppackade efter flytten. Sakerna har inte hamnat på sin rätta plats ännu, det mesta ligger kvar på köksbordet, men jag glädjer mig åt två tomma lådor och eftersom vi behöver köksbordet ganska snart så vet jag att grejerna inte kommer att bli liggande där alltför länge. 

Dagens ruta är förnöjsamt skär. 

Så där nöjd och glad och harmonisk var jag inte när jag nästan spunnit klart ulltussen jag hade. Tråden blev för tunn och twisten för hård så garnet gick av och sländan föll i golvet. Jo, jag sa nog några väl valda ord just då... 

Nu är sländan limmad och jag hoppas att den håller men jag väntar tills i morgon med att försöka spinna igen. Ganska mycket av garnet snurrade upp sig när sländan for över golvet och jag hoppas kunna få fason på det igen. Fast det värsta som kan hända är väl att jag får köpa en ny slända. Nåja.

Kissekatterna har varit med mig hela dagen. Går jag ut med tvätten följer de med, slänger jag sopor så följer de med och sätter jag mig och stickar, jag då vill de vara mellan mig och stickningen och hjälpa till. Så klart. Men nu sover de små rosenknopparna. 

Luna vilar huvudet på en tass 

medan Minerva sträcker ut.

Fastän himlen är fantastiskt vacker ikväll så tror jag att ett oväder lurar någonstans. 

Det är väldigt kvavt i luften. 

Om jag skulle försöka ta ett varv eller två nu när kissarna sover? 

Jag har ju en vante till att göra.