Sanningen att säga

 I somras läste jag en bok av Barbro Curman som heter Tillitens makt. Någonstans i början av boken står det, fritt ur mitt minne, Kroppen ljuger aldrig men tankarna kan hitta på vad som helst. De där orden lös som om de var skrivna med tjocka eldröda bokstäver och jag läste dem om och om igen och var tvungen att stryka under dem, fastän jag egentligen inte behövde. De syntes ju så bra ändå.

Kroppen ljuger aldrig...

...men tankarna kan hitta på vad som helst...

Jag hade inte behövt läsa ut boken, för det var den där enkla meningen som talade till mig och resten av boken minns jag inte mycket av. Jag fick boken i min hand för att kunna läsa och fundera över just de där orden tror jag.

Kroppen ljuger aldrig - vad betyder det när man har värk, när kroppen inte lyder, när man är sjuk? Min sköldkörtel som gjort sig påmind på en mängd olika sätt under hela hösten - vad vill den säga? Den ljuger ju inte. Vad vill en huvudvärk säga? Vad vill en mage som är i uppror förmedla? Vad vill en åldrande hud? De ljuger inte.

Vill kroppen kort och gott säga: Du blir äldre, du är inte tillräckligt rädd om dig, du lyssnar inte inåt. Se mig. Ta hand om mig.

Tankarna kan hitta på vad som helst - Vem har inte vaknat klockan tre på natten och tankarna är i sitt esse och hittar på än det ena än det andra? Tankarna kan göra hela hönsgårdar av en enda liten fjäder. Tankarna kan haka upp sig och spela samma spår om och om igen, speciellt om du anstränger dig för att tänka på något annat. Tankarna får för sig att tolka vad andra sagt eller vad andra egentligen menar - mellan raderna. Tankarna kan hitta på vad som helst. Vad som helst!

Plötsligt känner jag en väldig respekt för kroppen - som inte ljuger, och tankarna - som kan hitta på vad som helst - är inte särskilt pålitliga. Kanske inte ens värda att lyssna på, i alla fall inte varje gång de ropar.

För övrigt så är det ju snart Halloween, och då passar det bra att öva lite på att använda brandgult. Pumpor kan se ut på flera sätt. Jag stickar pumpamössor i Raggi, stickor nr 4 och Stickfrossas Level 1 mönster, fast utan häng och med en liten "pinne".

Happy halloween!

***Anette L***

Att göra en smålänning

Smålänningar är som bekant snåla, fast jag vet inte det... snålhet är inte min bästa sport. Egentligen så är jag ju inte smålänning utav födsel, bara ohejdad vana sedan en massa år tillbaka. Faktum är att jag bott längre i Småland än på Öland, men ränderna går aldrig ur... och den där långa platta ön där man har 180 grader himmel över sig och en reslig sten till granne betyder mycket för mig.

Nu var det inte Öland jag skulle skriva om, utan den stora grannen i väster.

Just nu är mitt liv fullt av små röda tygbitar, och som den toppsnäcka jag är (nr 2 i rullorna) så har jag nu sytt klart min andra röda topp i Regnbågsutmaningen. När jag har tre röda toppar ska jag nog quilta dem och se till att få dem klara innan jag sätter kniven i orange, annars kanske det slutar med 21 toppar... 

Men så var det det där med smålänningen - visst älskar jag att använda alla resterna från ett projekt, och det är roligare att sy ihop dem än att tråckla och nåla, så här sitter jag nu med en färdig topp och en potentiell smålänning till baksida.

Hurra va bra!

 Tack alla för era kommentarer och reflektioner på mina funderingar!

Det ger mig energi att fortsätta skriva.

Tjingeling!

***Anette L***

Fiske på grumligt vatten

Emellanåt så får man anledning att fundera på varför en del människor beter sig elakt, dumt och väldigt egoistiskt. Elakheterna säger mycket mer om den som uttalar dem, än den de uttalas till/om. 

Inte mår man vare sig bättre eller blir lyckligare för man beter sig illa mot någon annan, så det ger bara en väldigt kortvarig tillfredsställelse. Vad är då vitsen med det hela? Att framhäva sig själv och sin egen förträfflighet för att få någon annan att hamna i dålig dager är desperat röstfiske skulle man kunna säga. Och det ger en fadd smak. Att tindra med ögonen och lägga huvudet på sned samtidigt som elakheter rinner ur munnen lurar ingen.

Jag lyfter blicken och tittar på samhället. Under några år har det varit helt legitimt att vara elak mot enskilda människor i tv. I många program har elakheter och så kallade sanningar haglat över personer som förmodligen bara velat ha sina 15 minuter i rampljuset. Jag tittar inte särskilt mycket på tv, så för mig har det varit lätt att välja bort många av dessa tv-program, men en del väljer inte bort. Tvn är kanske det enda sällskapet, och då fylls man av det som sänds där. Låter man bli att tänka själv, och låter man bli att ifrågasätta vad som känns rätt och fel så kan man få för sig att det är så det ska vara. Elakhet och snedvriden uppriktighet blir legitimt, ett sätt att meddela sig med omvärlden.

Men... jag ser en ljusning! Och jag hoppas att det är en trend som kommit för att stanna ett tag. Jag ser nämligen att det finns plats för det innerliga samtalet igen. Det finns plats för förtrolighet, sorg, existentiella frågor och tysta ögonblick. Jag kan se det i svts Sommarpratarna, och även i tv4s Så mycket bättre. Jag kan läsa om det i böcker och på bloggar.

Det innerliga samtalet.

Vackra ord.

Värda att vara rädd om.

Så länge vi pratar med varandra finns det hopp. Så länge vi pratar med varandra finns det inte utrymme för att komma med elaka kommentarer och påståenden. I samtalet står inget oemotsagt. I samtalet klargör vi och lägger oss vinn om att förstå varandra, och stå för det vi säger.

***

Nu kryper jag in under mitt rosa täcke...

och tänker att det är bra att rosa inte ingår i regnbågen, eftersom jag redan sytt så många rosa quiltar, men på Regnbågsquiltarsidan finns nu en färdig vackert blå!

***Anette L***

Tidstypiskt

Så var det söndagkväll igen. Tänk vad veckorna går fort!

Tid är en riktigt märklig sak, och jag undrar om jag någonsin kommer att förstå hur den fungerar. Jag, som skrivit dagbok sedan jag var 8 eller så, förundras då och då över hur svårt det är att komma ihåg i vilken kronologisk ordning saker och ting har hänt. Jag blir ofta förvånad när jag bläddrar bakåt i dagboken och inser att det som känns som om hände nyligen faktiskt hände för flera år sedan, och det som känns väldigt avlägset hände för inte alls så länge sen. 

Och inte blir vi själva äldre, men barnen är inte barn utan ungdomar som snart är vuxna... Och mormor skulle varit 98 i år om hon hade levt, men i mitt minne är hon mycket yngre än så. Så vad är då tid?

Förklara det den som kan...

I vilket fall som helst så firade vi sonens 15-årsdag igår, men smaskiga små tårtor från Nilssons konditori. Supergoda! Tur att de är ganska små...

En liten tårta är lagom till fyra personer.

 Och...

Det var inte bara sonen som fick presenter igår. 

Jag är så lyckligt lottad att jag har fantastiska vänner

som dessutom är mycket duktiga hantverkare.

Tyvärr gör inte bilden alls rättvisa åt de här vackra och välgjorda  grytlapparna. Det är en fröjd att klappa på dem!

Tack snälla snälla Ingbritt! Lyckliga jag!

Ingbritt var föresten med på kursen jag höll för Kvilthäxorna igår.

Vi sydde snurriga block i olika storlekar, och jag tror att de flesta hade en rolig dag. Alla deltagarna var i alla fall ovanligt tysta och koncentrerade och sydde block i långa banor. Jag tar det som ett gott betyg. 

Så här såg mina visningsblock ut.

För övrigt så finns den första helt färdiga röda quilten på Regnbågsquiltar-sidan!

Så kul!

Jag ska avsluta veckan med att lägga fötterna på fotpallen och vänta på att tvättmaskinen ska bli klar. Då går minsann tiden långsamt...

***Anette L***

Vilken väg ska jag gå?

Ibland är det så svårt att bestämma sig.

Det är så många val man måste göra. 

Ska man gå hit eller dit?

Ska man vara konventionell eller fantasifull?

Ska man stanna upp eller bara hoppa?

Ibland är det så många funderingar, och bara man själv som kan göra valet.

Meningen med livet är ett liv med mening skrev Nanne Bergstrand i sin krönika härom dagen. Ja, så är det nog. Ett liv med mening - vad innebär det då?

 För mig innebär det bland annat...

* att min lille store kille fyller 15 i morgon, och att ha, och vara med, honom ger livet hur mycket mening som helst! 

* att ha vänner som bryr sig om en och som ger av sig själva och vara med dem ger livet härlig mening

* att jag håller quiltkurs i helgen, och om jag lyckas få några att ha roligt och uppskatta kursen och resultatet så ger det mig mening.

För mig får livet också mening när jag stickar, syr och fixar. Att göra är viktigare än att ha. Och just nu gör jag rutor, och då plötsligt uppstod den svåra frågan - När har man gjort tillräckligt? Ibland är det så svårt att bestämma sig...

***Anette L***

Konsten att se rött

Filuriga Fiffi i farten:

Jag letade efter en bok i min bokhylla och slogs av tanken att det är många böcker som jag vill läsa en gång till. Jag blir glad bara av att se deras bokryggar! Min bokhylla innehåller inga deckare, inga böcker om mord, död eller våld. Min bokhylla innehåller böcker med titlar som  Vem är det som bestämmer i ditt liv?, Sagor för barn över 18 år, Tankekraft - 144 sidor att tänka med och Fem personer du möter i himlen. Det säger ganska mycket om mig, eller hur?

Jag hittade boken jag sökte - Konsten att vara snäll.

Stefan Einhorn skriver i den: "Äkta snällhet är en vilja att göra gott och att omsätta denna vilja i handling. ... Och till slut är det inte tanken utan handlingen som räknas."

Aha! tänkte jag första gången jag läste det. Det är INTE tanken som räknas! Det är det vi faktiskt GÖR som räknas. Så sant... Vem blir gladare av att höra "Jag tänkte köpa dig en bulle, men gjorde det inte"? Varför inte?, irrar tankarna iväg. För att du tycker att jag är för tjock, eller för att du inte tycker att jag behöver en? "Jag tänkte hjälpa dig, men gjorde det inte." Varför då? Jag behövde ju verkligen hjälp...

De genuint snälla människorna finns. Jag vill tro det!

Jag har sett en och annan, och det lyser om dem!

Stefan skriver "Så enkelt - och så svårt - är det nog till slut: snällhet är det största vi kan erbjuda vår omvärld, och oss själva."

Vackert. Och vägvalet är värt att fundera över.

För övrigt ser jag mest rött.

Regnbågsrött.

***Anette L***

Bra böcker:

Stefan Einhorn - Konsten att vara snäll

Åsa Nilsonne - Vem är det som bestämmer i ditt liv?

Tage Danielsson - Sagor för barn över 18 år

Bodil Jönsson - Tankekraft - 144 sidor att tänka med

Mitch Albom - Fem personer du möter i himlen

Regnbågsquiltar

Så roligt att vi blir några stycken som syr quiltar i regnbågens alla färger!

Tvekar du - Kom ihåg att det inte är någon tävling, det finns ingen tidspress eller några andra krav. Var och en utmanar sig själv att sy i en bestämd färg i taget.

Vi som är med kan alla skriva och visa bilder på 

regnbagsquiltar.blogspot.com

och vi hoppas andra vill läsa och följa arbetet.

Vill du göra reklam för sidan, så kopiera och lägg upp en av bilderna nedan som knapp på din egen blogg/hemsida. Länka bilden till

regnbagsquiltar.blogspot.com

  

***Anette L***

Jag utmanar mig - och kanske dig?

Någonstans i de småländska skogarna, jag tror det var mellan Åseda och Högsby, så fick jag idén om att utmana mig själv med att sy i regnbågens alla färger. 

Quiltar i rött, orange, gul, grön, blå, indigo och lila.

Inte alla färger i samma quilt, utan en färg i varje täcke.

Min idé är dessutom att sy tre quiltar i varje färg - för att riktigt utmana mig själv och för att jobba ordentligt med varje del av regnbågens spektra.

Ja, lite tokig får man vara! 

Har du lust att vara med?

Sy minst en quilt i varje färg, alltså minst 7 stycken. Storleken spelare ingen roll. (Fast syr du grytlappar kanske du inte tar utmaningen som en riktig utmaning? ) 

Varje färg ska vara den dominerande i quilten, men behöver inte vara den enda. I en röd quilt ska det röda göra att du upplever quilten som just röd, även om det ingår vitt, blått eller något annat.

Hur lång tid du har på dig för varje quilt? - Så lång tid du vill!

Tiden är inte styrande på något sätt. Jag tänker ta gott om tid på mig.

Börja med rött, och fortsätt sedan med orange, gult, grönt, blått, indigo och lila. Det kanske är svårt att skilja på blått och indigo, men jag tolkar blått som ljus- och mellanblått och indigo som mörk- och jeansblått.

Om vi blir några stycken kommer jag öppna en egen sida för Regnbågsquiltarna, och min idé är att det ska bli en fin virtuell, eller kanske verklig?, utställning så småningom med många fina täcken i varje färg.

Vill du vara med så maila mig gärna på anettemcl@zoomin.se.

***

På syträffen har jag redan satt igång med mina röda projekt, som ni kanske såg i gårdagens inlägg. En topp är klar, en är på gång, och en väntar i den underbara scrapsrullen som jag fick av snällaste Sussie! Tack rara du!

Nästa färg, orange (eller brandgul) kommer bli en tuff utmaning för mig, men det ska bli superkul! Jag har nog aldrig sytt något i orange...

En stor kram till alla som var med på syträffen! Det är den roligaste och bästa av träffar och har fantastiska organisatörer och många härliga, glada och inspirerande deltagare! Vi ses till våren!

***Anette L***

Iskristaller

Det har visst blivit lite kylslaget. Iskallt. Vackert. Ensamt på något sätt. 

Sommaren slutade alldeles nyss, och nu finns inte många spår kvar.

Bara minnen.

I det som inte syns kan man se så mycket.

Tomma bänkar i långa rader... Man kan nästan höra ropen och skratten, applåderna, visslingarna.

Färgen som flagnar får fantasin att flyga iväg.

Dagens sömnad blev också som iskristaller. 

På något sätt.

Den här quilten ingår i mitt nya stooora projekt som jag snart ska berätta om. 

***

Vi har det bra på syträffen!

***Anette L***

Tanka eller inte tanka

Ibland så tänker jag att det är synd om de människor som inte har någon hobby. Egentligen kanske jag menar att jag undrar vad de gör av sin tid och, framförallt, hur de fyller livet med glädje och energi. Att ha en hobby innebär för mig att ha en passion, att glädjas över någonting, att länga till stunder då man får utöva sin hobby och att engagerat få prata om sin hobby med andra som tycker om samma sak. Hobbyn i sin tur kan vara allt från att läsa böcker, vara med hunden, släktforska, se på fotboll till – tja varför inte lappteknik?

Tillbaka till det där med vad man gör, eller inte gör av sin tid. De flesta jobbar, handlar, lagar mat, äter och sover. Av dygnets 24 timmar så fylls de flesta med just sådant, men några blir över, och det är de timmarna jag funderar över. Att sätta sig i soffan och bara titta rätt fram, dag efter dag eller kväll efter kväll känns inte som ett alternativ som tillför så mycket energi och livsglädje, även om stunderna med sina egna tankar är nog så viktiga, så frågan är – hur fyller man energiförråden om man inte har en hobby? Hur tankar man?

Jag har en hobby, eller rättare sagt inte EN utan kanske alldeles för många. Det är så mycket jag vill göra och testa! Några saker har jag medvetet lagt åt sidan och sagt till mig själv ”Nej, det där hinner du faktiskt inte med, så koncentrera dig på dina andra hobbies i stället.” ”Okej", svarar jag mig själv, "jag gör dem i nästa liv då” ;o) eftersom jag inte vill utesluta något för gott, men nu gör jag de här.

Även om den hobby man har är någonting man gör i sin ensamhet, som läser eller stickar, så kan det också vara en källa till sociala kontakter. Visst är det fantastiskt att man kan prata böcker, stickning eller mönster och få nya tips och idéer – av människor som man annars aldrig träffat eller lärt känna?!

De kommande dagarna ska jag hålla på med min hobby lappteknik. Jag ska dessutom träffa en massa fantastiska människor som tycker om att göra samma saker som jag, och utan lapptekniken hade jag inte lärt känna dem. Vi ska prata mönster, klappa tyger, sy och dessutom fylla på livsglädjen med att umgås och göra det vi tycker är kul. Några av mina bästa vänner har jag mött på grund av min hobby!
Tacksam är jag. Och glad.
  ***Anette L***

Att umgås med sina egna tankar

Filosofiska Fiffi funderar...

Jag reser en hel del i jobbet. Det är några fasta punkter som jag åker emellan, och oftast reser jag ensam. Det är skönt med tystnaden i resandet och att bara krypa in i mitt eget skal och umgås med mina egna tankar tycker jag. Någon timme på flyget med öronpropparna i och ögonen slutna, eller en stund på tåget med blicken riktad mot någon osynlig plats i horisonten, eller i bilen med P1 på och tankarna som slött följer efter är en slags meditation. En kväll på ett hotellrum tillsammans med något att läsa eller en stickning i händerna och tvn som brusar lite i bakgrunden är rogivande på sitt sätt. Jag trivs bra i sällskapet av mina egna tankar, och får ofta nya idéer som jag vill testa just då. Förra veckan fick jag till exempel idén om ett stort syprojekt som brinner av iver att få förverkligas! Snart har jag tänkt klart på det, och då bjuder jag in er - för det kanske är någon mer som vill hänga på?

Vill ni ha något att fundera över kan ni försöka se sambandet mellan de här projekten. De symboliserar i någon mån min idé.

Många är de som inte tycker om sina egna tankar, eller ens står ut med att enbart ha dem till hands, utan de måste ha andra omkring sig, eller göra saker som sysselsätter hjärnan. Jag har såna perioder också - speciellt när tankarna går på repeat och bara kör samma sak om och om igen. Då behövs familjen och vännerna, jobbarkompisarna och tanten i affären och alla andra runtomkring.

Fast ibland räcker det här.

Igår sa en professor till mig "Ur smärtan föds kreativiteten". 

Det ska jag fundera på nu!

Plingplong!

***Anette L***

Till yttermera visso

En gång i tiden älskade jag ord. Jag tyckte om att skriva och att använda ord, vrida och vränga lite på dem, och kittla tanken med dess innebörd.

Sen hände något.

Jag fick en chef som frågade om jag tyckte om att skriva, och jag svarade glatt Ja! fast jag skrev inte på hans sätt och det märkte både han och jag ganska fort, och någonstans på vägen tappade jag glädjen för att skriva. Trodde jag. Det som egentligen hände var att jag kände att jag inte skrev tillräckligt bra, för jag skrev inte som han. Är man inte bra ska man låta bli...

Men Hallå!!! Jag älskar ju ord och vad man kan göra med dem!

Så till yttermera visso kanske jag skriver lite mer på bloggen framöver. Inte så att jag inte kommer fortsätta slösa med bilder, för bilder tycker jag också om, men kanske, kanske får ni lite mer att läsa också.

Protestera om ni vill, eller applådera för den delen.

***

Jag dras fortfarande med problemen i sköldkörteln och det påverkar mig och min ork. Den gångna helgen tog jag alla möjligheter att bara vila fötterna högt, få massage och njuta av skogen. Hoppas det hjälper!

Jag läste en liten bok om Intuition. En underbar pärla!

På tal om pärlor, finns det dubbelsolar? Man skulle kunna tro det!

Och visst är naturen en bra läkekraft med sina humoristiska inslag.

Svag för broar. Vem? Jag?

Efter all avkoppling så siktar jag nu på nästa projekt, som fått gro i en halv evighet. Jag fick för länge sedan en idé om att sy en slags isolerande bäddmadrass till luftmadrassen. Det är inte kul att sova på en luftmadrass fylld med iskall luft. Det vet alla som testat! Det spelar ingen roll hur mycket man har PÅ sig, om luften UNDER ger frostskador. Idén gick ut på att använda en aluminiumbelagd vadd från Stoff och Stil och sy ett lapptäcke med den vadden i, lägga härligheten på luftmadrassen och Voila! Inga kalla nätter längre!

Ingrid, som är betydligt snabbare än jag, nappade på idén, beställde vadd och sydde sin bäddmadrass för läääänge sen, och har dessutom använt den! Kolla här. Men... Nu är jag också på gång!

Det vill säga, jag har lagt fram vadd och tyg...

Tjingpling!

***Anette L***

Naturellt

 Jag har bott på många hotell, men jag tror inte jag sett ett enda rum (utanför fjällvärlden) med egen bastu, men det har jag just nu. I Skåne!

Men nej... jag slår inte på bastun, utan stickar lite för att hålla värmen i stället.

Ny kofta, förstås...

Jag gillar rätstickade ok, så det börjar jag med och sen får vi se hur det utvecklar sig. Det är första gången jag stickar i Rowan Purelife (tror jag) och än så länge är jag inte imponerad, men det känns bra med "organic wool naturally dyed".

***

Förövrigt så finns det massor av bilder från utställningen HÄR, för den som vill se vad Lena och jag hade med oss.

***Anette L***

Bilder från utställningen i Näsby under Skördefesten 2010

Här kommer en lång rad bilder från utställningen som Lena och jag hade hos Carlas Café i Näby på Öland under Skördefesten 30/9 - 3/10 2010. Hälften har Lena sytt, och hälften har jag sytt.

Håll till godo!

//Anette L