Mahy

Det var nästan lite vår i luften hos oss idag. Sol och fyra plusgrader. Och den nya sjalen!

Den är stor men väger bara 124 gram. Mjuk och lätt som ett moln. 

Mönstret Mahy är gjort av Karie Westermann, finns att köpa på Ravelry och är på engelska men det mesta är ritat i diagram och är man van att sticka efter diagram så behöver man inte vara så bra på engelska sticktermer.  

Min sjal är stickad i Supersoft, de två ljusaste färgerna och den allra mörkaste, och Geilsk tynd uld, mitten- och den näst mörkaste färgen. Jag hade 50 gram av vardera och fick garn över i alla färger. 

Idén att göra sjalen i fem färger fick jag för länge sedan när jag såg Karins på Ateljé Norrgården. Hon hade stickat sin i gult, via orange till rött, och den var otroligt fin. Jag köpte de två Geilsk-nystanen då men saknade resterande färger och de har jag köpt till ganska nyligen. 

Min sjal är stickad på stickor 5 mm men jag hade kunnat gå ner i stickstorlek och sjalen hade ändå blivit skir och fin och tillräckligt stor tror jag. Känslan hade förstås inte blivit riktigt lika viktlös då så jag är riktigt nöjd med mitt val. 

Färgerna på Supersoftgarnerna är Iced, Opal och Navy heather och Geilskfärgerna är kort och gott nr 2 och 3. 

Nästan vår, ja det kändes verkligen så när jag var ute en stund. Vinden var lite kylig men fåglarna har börjat kvittra i buskar och träd. Solen värmer inte riktigt än men vad gör det när himlen är alldeles blå? 

Vi stod på bryggan en stund när vi hade varit ute, jag och Luna. Som vi brukar göra. 

Det tycker vi om.

Micromeddelande

Och glädjen sprider sig i kroppen,

det här blir bra.

Nästan ingenting

Den här helgen har inte innehållit mycket variation men ibland är det det allra bästa. Det finns något underskattat vilsamt i att bara göra en sak en längre sammanhängande stund. För mig är det

skönt och viktigt med enformig upprepning då och då, att få vila från allt för många intryck och koncentrera mig på en enda sak. Den enda saken jag ägnat mig åt den här helgen, förutom att sova och äta, är den himmel-och-havs-färgade sjalen. 

Nu är jag på femte och sista färgen och en hel rad uddspetsar ska stickas. En i taget, alla likadana. Inget annat att fundera på utan bara upprepa samma sak, om och om igen. 

Mahy heter mönstret, designat av Karie Westermann, och min sjal kommer bli väldigt stor, stor men nästan viktlös. Det är i alla fall så den känns. Alla de räta maskorna gör det stickade tyget elastiskt och glest. Det ska bli roligt att spänna ut den här sjalen och se mönstret framträda precis så som det är tänkt att det ska se ut. 

Ja, så innehållslös kan en helg vara och samtidigt precis så viktig att kropp och själ kommer ikapp varandra igen. 

- Exakt så matte, du lär dig.

Håller fast

Jag håller fortfarande fast mig i den här stickningen.

Den är som ett stilla vatten, en ljum sjöbris, ett mjukt stråk av värme.

Lätt som luft

och en ren fröjd att sticka för en tröttluva som jag.

Varningslampan lyser

Energidepåerna är låga hos den här människan för tillfället så

jag återfinns där min lätta, luftiga, himmel-och-hav-färgade, mest rätstickade sjal är.

Jag håller mig till den tills den röda lågnivålampan slutat lysa.

Vingspan på vingspann

Idag hade vi fint besök.

En havsörn som cirklade runt viken i flera minuter. De är pampiga och även om den ser liten ut på bild så är den inte det när den seglar fram bara en liten bit ifrån en.

Mäktigt.

Mäktigt var det också på dagens promenad. 

För första gången sedan jag halkade i höstas och gjorde mig illa i ena benet så vågade jag mig idag ut på klipporna. 

Försiktigt och sakta smög jag fram på berghällarna och stigarna. 

Det är väldigt lågt vatten så klippor som normalt inte syns kunde jag gå på men de var riktigt slippriga förstås. 

Alla dessa blå toner, visst är de vackra! 

När jag var som längst hemifrån tog jag bilden på busken som står ensam i vattenbrynet 

och sedan var batteriet i mobilen slut. Hupp! Bara vetskapen om att jag inte skulle kunna ringa någon om jag halkade på hemvägen fick mig att gå ännu långsammare. Det tog en god stund innan jag var hemma, hel men faktiskt lite skakig i benen. Trots allt var det värt ansträngningen att komma ut i solen och njuta av allt det vackra en stund.

Hemma har jag ägnat nästan 4,5 timme åt att leta efter en stickning jag påbörjade 2016. Jag har ganska bra ordning på mina saker men just den där stickningen hade gömt sig väl. Till slut hittade jag den i en projektväska jag brukar ha sockstickningar i, högst uppe på en bokhylla, bakom en hög med tomma projektväskor. När jag väl hade hittat den la jag den åt sidan och började på en ny stickning i stället. Fullkomligt logiskt... 

för de här fem nystanen vill bli en sjal.. En sjal i himlens och havets färger.

Bistert

Lite hitåt och lite ditåt, det är så man stickar början på All the love-tröjan. 

Nu har jag kommit så långt att jag precis sammanfogat de fyra axeldelarna så att det blivit ett hål för halsen mitt i. Nu ska jag sticka på framstycket en stund för att så småningom sammanfoga allt under ärmhålen så att kroppen kan stickas runt. 

Jag stickar med en tråd alpacka och en tråd silk mohair och tyget blir ljuvligt. 

Det har varit en ganska grå dag här vid Kalmarsund. 

Vi har ett tunt snötäcke men det kommer snart försvinna, prognosen pekar på många plusgrader om ett par dagar. Trist för mig som gärna vill ha mer snö.

När jag fixade i köket tidigare idag kände jag mig märkligt iakttagen. 

Inte så konstigt upptäckte jag. Jag vet inte vad de ville, det var inte matdax, men de såg väldigt bistra ut båda två. Lika bistra som vädret. 

Tur att det finns tulpaner!

En bok om att samla på garn

Oj oj oj vad vi latat oss idag!

Några av oss har busat en del men vi andra har mest gjort ingenting. 

Jag läser A stash of one´s own, en samling små essäer skrivna av några av stickvärldens nuvarande kändisar. Ibland känner jag igen mig, ibland undrar jag hur andra kan tänka som de gör, då och då ler jag lite generat över att andra samlar och förvarar garn ungefär som jag och ibland far ögonbrynen upp i förvåning. Det här är inte en bok för en person som inte vet vad garnpassion är för något, en sådan läsare kommer tröttna redan på andra sidan, men vi andra, vi som vet hur det kan kännas när man hittar det perfekta garnet (eller för all del tyget) och man bara måste ha det, eller alla vi som upplevt att garnet pratar med oss, drar oss till sig och kräver att få följa med hem, det är vi som kommer ha glädje av den här boken. Vi vet precis vad det innebär att ha en egen samling, liten eller stor och det är faktiskt lite trivsamt att läsa om andra garnälskare. Förvånansvärt många av författarna har inte någon garnsamling, i alla fall inte någon stor som hotar att välla över alla breddar och sluka ett helt hem, men några har det. Det är ju en tröst när man själv har ganska mycket hobbymaterial. 

Amy Herzog, Susan B Anderson, Anna Maltz, Gudrun Johnston och Stephanie Pearl-McPhee är några av dem som skrivit varsin liten text, totalt är det 22 författare. Kanske känner du inte igen ett enda av namnen, kanske känner du igen alla. Oavsett det är boken en rar liten sak, den fyller inte något tomrum på den litterära himlen, det är inte en bok man måste äga eller läsa men den är trivsam och rolig och skänker i alla fall mig en viss eftertanke. Och ja, jag har ju både en garn- och en tygstash.

Jag stickar några varv på All the love-tröjan. Den ska vara stor, ca 50 cm extra i rörelsevidd, så det kommer att ta ett tag att sticka den. Nöje som räcker länge. 

Den här helgen har varit en bra uppladdning för veckan som kommer, den kommer vara tuff och full av saker att göra men jag är peppad!

Socker och apelsin

Sockertopp. Så heter färgen på det självrandande garnet jag stickat sockor av. 

Det är Regia 4-trådigt sockgarn, färgen heter Zuckerstange (alltså sockertopp), nr 9410. Jag har gjort mudd, häl och tå i apelsinfärgat garn från Tant Kofta. Apelsiner och sockertoppar passar bra ihop tycker jag. 

Alldeles vanliga bassockor, stickade över 64 maskor på stickor 2.25 mm. Ja, ni känner igen det, precis som jag brukar göra.  

Jag är galet förtjust i det här garnet! Jag borde köpt fler nystan.

Den blå koftan var, som jag misstänkte igår, både för stor och för liten! För stor över ryggen och ärmhålen var på tok för små så nu har jag repat upp en bit och flyttat några maskor från ryggen till ärmarna och lagt upp några fler maskor i ärmhålens nederkant. Det verkar som om det kan bli bra. Jag stickar en bit till och provar igen. Göra och göra om, det brukar vara min melodi. 

Jag ska sticka en bit till på kroppen och sedan stickar jag en bit på en ärm för att kolla att de blir lagom vida. Det är lite pyssel att sticka utan mönster, eller för all del efter mönster om det inte passar ens egen kroppsform alldeles perfekt och det gör de sällan. 

Annars har min dag mest gått åt till städning. Jag önskar jag orkade städa i veckorna men det gör jag aldrig så det får vara helgjobb, vare sig jag vill eller inte. Nu är det i alla fall fint i huset vid havet och resten av helgen kan vi bara ta det lugnt. Härligt.

Fredagstulpaner, visst är det ett ord?

Tusen tack för alla fina kommentarer om Stjärnhopen! Jag är så glad, både för den och för att ni är många som tycker den är fin eftersom det varit mycket möda instickat i den under lång tid. Nu har jag redan kastat mig över nästa projekt, jag ville inte riskera att fastna i vakuumet för länge. 😊

I huset vid havet är det nya fredagstulpaner på köksbordet,

vi ser ut över lite snö på klipphällarna runt viken och 

vi slappar efter arbetsveckan.

Mitt nya stickprojekt är en turkos tröja i alpacka och mohair. 

Jag är osäker på om jag kan ha en tröja i alpacka och mohair utan att klia ihjäl mig. Jag stickar en bit till och känner efter hur tyget blir. Jag är inte känslig för stickig ull men alpacka och mohair kliar på ett annat sätt. Mohairen är fin silke-mohair, långt ifrån den läskiga akryl-mohairen som fanns på 80-talet, så det kanske går.

Min uppmärksamhet är inte helt inriktad på den nya tröjan, för en pågående kofta pockar på.

All mönsterstickning är gjord så nu är det bara enfärgad motorvägsstickning kvar. Fast först ska jag prova koftan. Igår trodde jag den skulle bli alldeles för stor, ikväll efter att ärmmaskorna satts av på tråd, känns det som om den skulle bli för liten. Hoppas nu på att den blir lagom!

Stjärnhop

Så den blev klar till slut.

Jag njuter av att titta på Stjärnhopen och jag ler varje gång. Jag fixade det!

Min sjal är stickad av Kauni ullgarn, dels i brunt och dels i blå-grönt, på stickor 3.5 mm. Det gick ungefär åt 250 gr av det bruna och 200 gr av det melerade garnet. Som mest hade jag 816 maskor på ett varv, det var när bården var som vidast. 

 Mönstret är framtaget för Stickas medlemmar och kan inte köpas.  

Bården är dubbel och fastsydd mot avigsidan. En snygg detalj för att dölja klippkanterna eftersom sjalen är stickad runt på rundsticka som en lång och spetsig strut. 

Jag vet inte hur mycket jag kommer använda Stjärnhopen som sjal, den är tung och ganska kompakt, men det förtar inte glädjen över att ha rott projektet i hamn. Den kommer pryda sin plats även om den bara kommer hänga över en stolsrygg.

Min lärsjal, den som på allvar fick mig motiverad att lära mig flerfärgsstickning utan att kämpa med varje maska, eller rättare sagt, i början fick jag kämpa med varje maska men det blev lättare och lättare. Sjalen innehåller en mängd olika experiment med att hålla de båda trådarna på ena eller andra eller tredje sättet, jag har testat att sno garnet ofta och sällan, jag har ändrat mönstret helt oavsiktligt på en stjärnrad och mer avsiktligt på andra där jag försökt komma ifrån långa flotteringar men helheten blev ändå bra. Det blev en hel hop med stjärnor!

Min kropp är lite motsträvig och öm efter några dagar med hög anspänning 

men idag har det fått vila och bara vara. Här och nu.