Invecklat

Att känna av gnissel mellan andra människor har sina sidor, det är alltid olustigt på något sätt även om man själv inte är berörd eller inblandad. Det finns säkert de som är oberörda av andras gnissel men vi är många som blir lite energidränerade av det. Eller mycket, allt beror ju på omständigheterna och hur nära och viktiga de där andra personerna är. Knak och skav och gnissel kommer alltid att finnas, har alltid funnits, kanhända att det behövs för att kalibrera våra inre kompasser. Vad vet jag, jag är bara en liten människa som lever just här och nu och varken kan överblicka allt bakåt eller allt framåt men känna och fundera, det kan jag. Jag tror det är bra att känna och fundera, jag tror att det utvecklar oss. Och invecklar oss lite också förstås. Fram och bak, upp och ned, hit och dit. Ja ja, så är det med gnissel och sånt.

Idag har jag varit Tröttluvan mest hela dagen. Vi har ju många roller vi ska spela och sedan en ganska lång tid tillbaka brukar Tröttluverollen ofta tilldelas mig. Jag skulle vilja spela hoppiga prinsessan, glada grodan, trygga björnmamman, kreativa kotten och flitiga myran men så kommer jag på att de rollerna har jag ju också på mitt CV. Schysst! När jag tänker efter har jag en gedigen rollista och längre ska den bli.

Tillbaka till Tröttluvan. Hon stickar som vanligt sockor. 

Fina höstbrungrönblålila sockor med guldgula hälar. Det blir finfint. 

Hösten är allt bra fin. 

Titta bara, alldeles höstbrungrönblålila!