Inte hela vägen

Inspirerad av den lilla påsen jag plockade fram igår för att ha sockstickningen i så tänkte jag sy en större i bolstertyg. Det var en bra tanke men jag tänkte inte på konsekvenserna av mitt val.

För det första är bolstertyg tjockt och den här påsen görs av en slags vikteknik med dubbelt tyg vilket innebär att det blir väldigt många lager tyg i botten. Så många att symaskinen helst inte ville sy genom alla lager. 

Dessutom är det helt omöjligt att mönsterpassa ett rutigt tyg när man jobbar med vikteknik och mitt fram kommer mönstret inte att mötas, hur man än bär sig åt.

Men om jag bortser från de sakerna blev påsen riktigt söt med sitt rosa och blå bolster. Kanske syr jag en ny påse i morgon med ett lager bolster och ett lager av ett mycket tunnare tyg. 

Jag har varit så trött idag, det är kanske därför jag inte förutsåg svårigheterna med påsen. Vissa dagar jobbar vi inte ihop, jag och min kropp. Det är väldigt synd för den här kroppen är den enda jag har och vi behöver samarbeta. Hela tiden. Eller om jag uttrycker det på ett annat sätt, jag behöver vara hel och med tillgång till hela mig. Jag kanske har det även om det inte känns så?