Var värken bor

Så här års trängs känslorna i kroppen. Det är så mycket som bubblar upp efter att ha varit undanstoppat och inbäddat hela vintern. Nu när allt exploderar är det nästan så man vill gråta, gråta för att allt är så vackert och fantastiskt på något sätt. Samtidigt som allt det ljusa breder ut sig och värmer både själ och hjärta står också vemodet och ömkligheten där, alldeles nakna och bleka och blinkar i det starka ljuset. Plus och minus. Vitt och svart. Gott och ont.

Jag kan inte låta bli att citera Olle Ljungström idag:

Den som växer och blir stor, vet exakt var värken bor
om hon nångång tittat in, innanför sitt skinn.

Mitt i alla tankar som surrar och snurrar var det skönt att låta händerna sticka, sticka utan avbrott. 

Några timmar i solen och en socka i Austermann hand-painted är klar. 

En alldeles vanlig socka med bara två trådar att fästa; vid upplägg och avslut. 

Den är lite för liten för min fot, kanske storlek 37, men så skön att jag nog måste köpa en härva till och sticka ett par som passar mig bättre.

Ikväll är det bleke. Det är så stilla att vi hörde Gotlandsfärjan redan långt ute i sundet.

Det är inte många kvällar på ett år som är så här stilla.

Jag tror naturen håller andan en liten stund. 

Det gör den rätt i. Att hålla andan och stanna upp en stund kan vara bästa sättet att gå vidare.

 Kanske det enda sättet.

Jag önskar alla en lång skön avkopplade helg!