Allt jag inte minns

Allt jag inte minns. Jonas Hassen Khemiris senaste bok. Den är så tät. Den kryper in under skinnet. Den gör ont. Den är påtaglig, går inte att värja sig mot. 

Det händer så mycket och är så många att följa, så många dialoger, så många tankar. Nu när boken är slut drar jag efter andan och kan äntligen släppa ner axlarna igen. Språket är fantastisk, som en strömmande flod bara forsar det fram. Om jag tycker om boken? Jag vet inte, den har fått mig att bli vimmelkantig, att må illa och känna att jag har svårt att hänga med. Det kanske var dålig tajming att ge mig på den när jag själv är lite ut balans, eller så var det precis rätt för att känna hur rörigt, rörligt, flyktigt ett liv är. Den är bra, verkligen bra, men jag vet inte om jag tycker om den. Så får det vara. 

Ullen jag spann igår är nu tvåtrådigt garn. Mitt absolut bästa hittills. Det går bättre och bättre och det i sig inspirerar till nya spinnstunder. 

Morgonen idag var helt magisk. Vilken färgexplosion!

Jag stoppar in dessa vackra morgonvyer i minnet, att tänka på de dagar när allt är kolsvart och regnet piskar horisontellt. Det är de här morgnarna som väger upp mörkret.