Själen får ro

Gyllne mooorgon, gyllne morgon, ja det var det när jag steg upp strax innan kl sex i morse.

Det kan ju bara bli en bra dag när morgonen är så vacker, tänkte jag och en bra dag har det varit. När jag kom hem vid tre-tiden i eftermiddags såg samma vy ut så här.

Ser ni vad som saknas? Just det, någon har flyttat på, alternativt stulit, Blå Jungfrun igen! Inte en enda blå ö i sikte och så kan vi ju inte ha det. När maken kom hem gav vi oss ut på jakt. 

Man skulle kunna tro att vi skulle leta efter den försvunna ön men i stället letade vi i snår och gräs efter svamp.

Den här skönheten fick stå kvar där den stod. 

De här också. Vi hittade några ätliga svampar men efter ett tag så tappade jag fokus från marken till någonting helt annat.

När jag väl hade hittat ut ur skogen och ner till vattnet så kunde jag inte släppa det med blicken. 

En alldeles stilla kväll i september. För bara några timmar sedan vräkte regnet ner och nu, nu är det bara vackert. 

Alldeles spegelblankt! Vilket lugn själen får av det.

När maken såg segelbåten som lade sig till ro för natten så lämnade han också skogen. Vi stod där och tittade drömmande ut över havet. Jag är säker på att vi drömde om olika saker, men ändå så delade vi stunden. 

Hur vi än kikade så såg vi inte Blå Jungfrun men i ärlighetens namn så finns det ju så mycket annat att titta på och mycket av det är blått. Vackert blått.

Dagens ruta är full av hoppfullhet.

Det blev en bra dag idag.