Lite sömnad minsann

Nu har vi bott lite mer än en månad i vårt nya hus. Att kalla det vårt hem känns forfarande lite för tidigt. Vi har våra saker här och vi sover här men det känns inte som ett riktigt hem än. Ibland blir jag nästan sjuk av saknad efter det hem vi hade. Huset där mitt trygga hörn fanns, huset med altanen vi byggt själva och som jag älskade att vara i, huset där varje sak hade sin egen inarbetade plats efter många år, huset där våra barn vuxit upp och blivit vuxna. Det var vårt hem. Trots att saknaden blir stor då och då är det ingen idé att åka dit för det vi hade finns inte kvar där. Ja, jag sörjer det som är borta även om jag vet att nya saker redan är påbörjade. Sorgen finns där, samtidigt som annat pågår.

Ibland säger någon att det är tråkigt att jag inte syr mer men jag har inte slutat sy. Livet har bara innehållit andra saker än sömnad de senaste året och lust och ork har använts till det nödvändiga men idag kände jag för att sy lite och ett påbörjat projekt är nu en färdig topp.

Jättemånga lila tyger, inbördes väldigt olika, har blivit en helhet. 

Jag tänker mig att det ska bli en tunn polystervadd och bomullstyg på baksidan och, om jag hittar rätt tyg, en randig avslutningskant. 

Dagens ruta blev både lite söt och lite sur.

Ljuset över viken i morse när jag vaknade var riktigt konstigt. Molnen blev ett lock som gjorde allt märkligt rosagrått. 

Sötsurt liksom.