Sidor

3 feb. 2016

Studsa ut från väggen

På senaste tiden har det varit några artiklar och radioprogram om utmattning och utbrändhet som jag läst och lyssnat på. I varje artikel och radioprogram har man intervjuat någon som kraschat eller gått in i väggen för så där ett år sedan och nu är de "äntligen friska och mycket klokare" och jobbar glatt heltid igen och en del har startat eget företag inom mindfulness eller något annat i må bra-sektorn och de föreläser hurtigt för andra så att de lär sig att undvika väggen. 
Så bra för dem. De studsade in i väggen och ut igen. 

Så är det inte för mig. Det är flera år sedan min kropp vägrade lyda order och för den delen skickade den överhettade och slutkörda hjärnan inte ut några vettiga kommandon, om ens några alls. Jag kämpar fortfarande, efter flera år, med att hålla mig igång och varje ansträngning är just en ansträngning och kan göra mig helt slut i flera dagar. 
Det är sällan sådana som jag hörs eller syns i tidningarnas reportage, för vem vill läsa om den långa tröttsamma kampen? Vem vill läsa om symptom som sitter i, imånga år? Vem bryr sig om de som måste hushålla med alla resurser, de som anstränger sig i sociala sammanhang men sjunker ihop som en gammal badboll med sprickor i sömmarna så fort de blir ensamma, månad efter månad? Säkert inte någon, jo kanske de som själva är där. 
Det är lätt att tro att det är något väldigt fel och annorlunda med en när "alla andra" är pigga och friska och har oceaner av energi och kunskap några månader efter att kroppen gått in i väggen. Det är lätt att tro att man är alldeles ensam om att vara trasig och lappad och bara hjälpligt lagad på insidan. 

Det är lätt att tvivla på sig själv när någon tycker att "du inte är sjuk på riktigt" och jämför med de som har sjukdomar som syns. Det är lätt att tappa modet. 
Tappa inte modet! Ta ett steg i taget. När kroppen värker, huvudet bultar och det tjuter i öronen, lägg dig ner och vila. Det blir bättre, lite nu och lite sen. Det finns de som aldrig kommer att förstå och så finns det de som vet, förstår och känner igen. Och peppar och kanske tar ens hand när det är extra jobbigt. Ibland får vi hålla varandras händer i tanken och det är också bra. 

Brezel heter ett mössmönster som jag stickat efter. Garnet är Manos silk blend, ljuvligt mjukt. Mössan blev för liten så idag jag repade upp toppen och förlängde lite. 
Flätmönstret är jättefint och det var roligt att göra men jag är inte helt säker på att passformen är bra. 
Den ska få en chans i alla fall. Det behöver alla få. 

8 kommentarer:

  1. Hej fina du,
    Tack för du delar med dig!
    Jag känner igen mig i dina symtom, jag kämpar varje dag för att orka arbeta och leva drägligt med olika stressymtom pga utmattning sedan 2,5 år.
    En hjälp för mig har varit att återuppta mitt handarbetsintresse som legat i dvala under många år. Nystarten var en sjal i patentstickning i vårsolen på altanen 2014��
    Såg detta citat:
    "20 minuters stickning sänker hjärtrytmen med i genomsnitt elva slag i minuten och är därmed lika avstressande som yoga och meditation. Det slår amerikansk forskning fast"

    Var rädd om dig!
    Mvh
    Ulrika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja stickning är magiskt läkande. :) Var rädd om dig du med!

      Radera
  2. En till som jag😀 ibland, speciellt i börjar när det var tufft då hjälpte det att titta på dina bilder. Vackra, rofyllda. När det blev bättre så lästes även dina vackra texter. Nu jobbar jag heltid och behöver, precis som du skriver, hushålla med energin. Även roliga saker kan jag bli helt slut av. Jag handarbeten också. Det ger ro till själen. Tack fina du för allt du delar med dig av. Glädje, sorg, hopp och framtidstron på att det blir bättre. Ibland i små små små steg. Tack för att just du är du med alla nyanser och färger. Kram A

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla! Vi tar ett steg i taget, det är det enda vi kan göra. Kram

      Radera
  3. Så på pricken beskrivet - och så sorgligt att det ska behöva vara så. Men vi får kämpa på och göra det bästa med den kraft vi har så att vi kan leva lite och inte bara överleva. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och kraft, det har vi! Vi ska bara använda den på bästa sättet. Kram <3

      Radera
  4. Jag känner så väl igen mej i det du beskriver. Något jag har tagit till mej är vad en läkare sa till mej en gång "Att jag kan se min stressintolerans som en slags överkänslighet eller allergi". Den finns där hela tiden och gör sej mer eller mindre påmind. Går inte att bota men åtminstone att hantera och nu för tiden har jag lärt mej att acceptera den. Jag blir inte lika förtvivlad eller nere när energilösheten, stresskänsligheten slår till.
    Lena i Östersund

    SvaraRadera
  5. Roligt att ha hittat .din blog. Jag gick i väggen 2009 och har sakta men säkert arbetat mig upp ur det svarta hålet jag hamnade i. Jobbade deltid 2012 till 2016 och gick upp till 38 timmar i höstas. Men det tar emot. Kroppen vill inte alls. Jag har åter blivit mer infektionskänslig och kroppen värker. Jag kämpar på och ser till att sova en timme efter jobbet varje dag. Hade jag inte haft mina hundar, katter, hjälpsam make, skogspromenader och handarbeten så vet jag inte hur jag klarat av det hela. Nu kommer solen tillbaka och då blir allt så mycket lättare. Tack för att du delar med dig. :)

    SvaraRadera