Med randiga ben

För länge sedan sydde jag en väska med extra bling. Det blev en stor bit över av det gulliga tyget med flickor på och det tyget har nu hittat sin perfekta plats i tillvaron.

Jag syr gärna väskor av den här typen, de är användbara till så mycket och jag kan tydligen inte ha för många projektväskor till mina stickningar, för det ska jag ha den här till.

En blå spets har väntat länge i mitt skåp.

Ett par stickmarkörer sitter på plats, redo att användas. 

Inuti är fodret turkost. Man ska ju bli glad när man öppnar en väska tycker jag.

Själva grundmodellen är min vanliga men med blixtlås. Min plan är att jag ska göra en fotobeskrivning på hur man syr fast blixtlåset för den som vill sy egna väskor. Jag har tänkt det länge nu men faktum är att ju längre jag tänkt, desto fiffigare har jag kommit på hur man kan göra för att göra det så enkelt som möjligt, jag tror det är värt väntan.  Ibland måste ju saker få mogna inifrån och inte utifrån.

Så nu är väskan packad med nästa stickprojekt, en kofta,

och på något sätt ser jag mig själv i de där flickorna

som sitter och dinglar med sina randiga ben. 6-åringen i mig sätter sig där bredvid, med tunt ljust hår och korviga strumpbyxor.