Att spegla sig i skymningen

Vår stora ormhassel förbereder sig för vår

trots snö igår, dimma och regn idag.  

Den följer sin bana och vet vart den är på väg. Dit. Till våren, solen och värmen så att den kan sprida sina frön. 

Skymningsljuset var rosa, den allra vackraste sortens skymning om ni frågar mig. Den gör mig inte nedstämd utan bara uppfylld och upprymd.  

Jag speglade mig i det rosa ljuset en stund och kände mig så lugn.

I vårt sommarrum ligger Stjärnhopen på tork. Den är utspänd och stjärnorna tindrar mot mig när jag tittar på den. 

Jag har fortfarande lite svårt att ta in att den faktiskt är färdig. 

I vakuumet som uppstår efter ett stort och långt projekt är det svårt att veta vad man ska ta sig för. Jag gör som jag brukar göra när minsta tveksamhet uppstår, jag stickar sockor. Randiga sockor. 

Den här gången behöver jag inte ens tänka på att randa, det gör garnet åt mig. Det är bra för när jag är i vakuum har jag lite svårt att göra just det, tänka.