Utan nät försmäktar vi på denna ö

Höstdepressionen flåsar mig lite i nacken, det är lätt att sjunka ner i depressionsgropen när dagarna inte ljusnar ordentligt.

Jag motar det med att gå försiktigt på slippriga stigar och hala berghällar  

för att kunna vila blicken på horisonten. Det känns bra. 

Jag har fortfarande lite ont i ena benet sedan jag vurpade i skogen för någon månad sedan så jag smyger fram, försiktigt försiktigt. Det ger tillfälle till att se nya saker, eller bekanta saker från en annan synvinkel. Det är fint.

När jag är lite låg behövs en sockstickning så jag la upp till en ny socka i höstiga färger. 

Vi har varit utan internet hela kvällen så allt häng vid datorn, poddtittande/lyssnande och play-kanaler har utgått. Då hände det sig att det nästan blev en hel socka stickad. Precis när jag påbörjat resåren kom nätet tillbaka och med det upphörde stickandet. 

Nu blir det en stund med en bok och huvudet mot kudden.