Alldeles lugnt och stilla har jag haft det idag. Det är så skönt och välbehövligt med pausen, utrymmet för eftertanke och återhämtning. Jag försöker att bara göra en sak i taget, inte stressa, inte rusa, bara skrida fram... Jag är inte så bra på det där skridandet men jag tänker att det skulle vara bra att kunna. Skrida fram med ett Mona-Lisaleende (och fnissa lite inuti för att man har så roligt när man skrider fram och ser människor runt omkring bli förvirrade av den plötsliga förändringen så att de inte vet hur de ska agera).
Såg en nyutslagen kaprifol på den lilla promenaden till brevlådan. Jag fick en impuls att vara som den, oväntat slå ut i blom när alla minst anar det, när allt annat runtomkring är tråkigt och torrt. Vilken skön känsla! -Hej, här är jag, och jag gör som jag vill och jag är vacker och doftar fantastiskt och snart drar jag mig tillbaka för att vila och återkommer till våren! Hurra!
Cockatoo Brae-koftan växer långsamt, i takt med ljudböckerna jag lyssnar på.
Det är en bra bit kvar på kroppen men nu låter jag den vila och stickar en ärm i stället. Det är enda sättet att få veta om fördelningen av maskor för fram-, bakstycken och ärmar är okej.
Just nu ser det ut att vara alldeles för många maskor avsatta för ärmar men jag har en förhoppning om att det är precis lagom. Annars får jag göra om ganska mycket. Nåja, det har jag gjort förr och med stickning är det resan som är målet mer än målet själv.
Visst är det vackert med stillhet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar