En liten tillbakablick

För drygt tre år sedan stickade jag en Surry Hills-kofta.

Jag har inte använt den. Även om mönstret är fint så har modellen aldrig känts rätt på mig och den passade inte lilla dot heller. Jag har flyttat koftan från hylla till hylla och provat den ibland men, nej, den funkade inte.

Garnet och de fina knapparna förtjänade ett bättre öde och

eftersom jag är inne i en period när jag är väldigt trött på kvällarna så passar det bra att repa upp och nysta i stället för att göra något mer ansträngande. Två rejäla nystan på totalt 450 gram är nu redo att bli något nytt.

För drygt tre år sedan, då jag stickade koftan, föddes också våra sköna bönor. 

Min fina lilla Luna, skygg och kaxig på en gång.

Hon har valt mig som sin människa. Det känns hedrande.

 Allra snällaste och mest omtänksamma Minerva. 

Det finns ingen som är så empatisk som hon och om sonen är arg blänger Minerva på mig som om det alltid skulle vara mitt fel att han inte är på gott humör!

Finare katter kunde vi inte ha.

De här två och deras lillebror så klart.

Mossvurpan igår har inte lett till några större komplikationer. Jag hade väldigt ont i ena benet i natt och har ett tjusigt blåmärke och haltar idag men värre än så är det inte. Tack för att omtankar!