Har du känt att vissa böcker kommer till dig av en anledning? Att du liksom snubblar över dem för att du behöver dem? När Katie med videopodcasten
Inside number 23 pratade om boken
Ligher than my shadow kände jag direkt att den talade till mig, jag behövde den rent av.
Det är en stor och tung bok, 500 sidor och den väger 1,7 kg! och innehållet är även det tungt men också väldigt fyllt av hopp. Katie Green, inte samma Katie som tipsade om boken, har ritat en roman, det är en helt i genom illustrerad bok om hennes egen trasiga insida och resan till att bli en hel och frisk person. Boken tog henne fem år att göra och jag tycker att den är ett mästerverk, bilderna är tydliga och kraftfulla och har man svårt att förstå den engelska texten räcker bilderna mycket långt. Jag är så tacksam att den kom i mina händer.
Den som varit utsatt för mobbning, ätproblem som anorexi eller tröstätande, starkt kontrollbehov, depression eller övergrepp kommer förmodligen att känna igen sig. Den som har någon i sin närhet med sådana problem får en visuell bild av hur det kan kännas inuti, allt det där som är så svårt att sätta ord på. Katie Green gör det så levande. Boken ger en bild av hur välmenande kommentarer från föräldrar, lärare och vänner kan etsa sig fast och bli farliga giftiga tankar. Nyttigt och skrämmande på samma gång.
Det där omättliga monstret som kan bo i ens kropp och som aldrig blir mätt och hela tiden skriker efter mer när det egentligen är något helt annat som är fel och som skulle behöva komma fram i ljuset och tillfredsställas.
Det där svarta som kan finnas inuti som tidvis hotar att spränga sig ut och smeta ner hela världen med sitt kletiga destruktiva innehåll. Man förstår av Katies bilder och man känner kanske igen. En del i Katies långa väg tillbaka var att rita, hon gjorde det som fick hjärtat att sjunga, det som hon förträngt så länge därför att hon trodde att allas förväntan var att hon skulle bli "något riktigt". Hur många har inte gått i den fällan?
Jag slukade de femhundra sidorna, fast och fängslad av berättelsen, men jag vet att jag kommer att bläddra i boken många, många gånger. Titta på en bild, fundera, känna efter. Jag har redan nu bläddrat tillbaka flera gånger, fastnat på en bild och stannat upp. Det finns så många människor som jag önskar skulle läsa den här boken men det går ju aldrig att tvinga andra att läsa, än mindre att reflektera och förstå. Det jag kan hoppas på är att boken kommer i deras väg, att de själva känner att den här boken kanske har något att ge till just dem. Jag tror inte att den kommer att översättas till svenska men engelskan är lätt och som sagt, det är bilderna som talar. De skrivna orden är få men budskapet är viktigt och väldigt aktuellt i vårt uppskruvade samhällstempo.
När man inte har tid att stanna upp är det bäst att göra just det.
Sista arbetsdagen i september och kanske sista dagen som barbent?
Det kan ju bli varma fina dagar i oktober också. Jag hoppas på det.
