Ett stilla kluckande

Det är så många som klagar på vädret. Det är för kallt, det är för blåsigt, det snöar i april, det regnar för mycket och för lite, det är för varmt och för torrt och för blött... Väder är bara väder. Det kan inte rå för att det är på ena eller andra sättet och att skriva negativt om vädret på internet, ofta med diverse kraftuttryck, känns så onödigt. Det finns riktiga och viktiga saker att klaga på, inte bara genom gnäll utan att verkligen försöka påverka, och att klaga på vädret känns så - fjuttigt.

Jag försöker förhålla mig till vädret så bra jag kan och i helgen passade jag på att använda några soliga stunder, mellan regn och snö, till att ta bilder på täcken.

Jag tycker så mycket om det här täcket, jag tycker om alla färgerna från grönt via turkost till blått och lila. 

Jag tycker om det lätta intrycket och känslan av galler och hålrum trots att täcket är både stort och ganska tungt. 

Jag hör vågorna klucka mot stranden en skön sommardag och 

jag tänker på saft, bullar och en bra bok i skuggan av ett stort och vackert träd. 

Lapptäcken och träd. Fina grejer.

Det här täcket är ca 150 x 200 cm och inuti finns en tjock polyestervadd. På baksidan är det bomullstyg. Kviltningen är gjord med en mönstersöm som finns på min symaskin, en Pfaff.

Även idag passade jag på att gå ut medan solen sken. 

Jag hälsade som vanligt på Blå Jungfrun och 

kollade färgen på himmel och hav. Tänk så många färger de kan ha!

Luna ville följa med och det fick hon så klart. 

Vi kände inte på vattnet, varken Luna eller jag, men vi var så nära att vi hade kunnat om vi velat. 

Solen och havet busade med varandra och gjorde vackra mönster. 

Gräset är ännu torrt och dött men mossan är grön och fin. 

Molnen såg så glada ut, 

som om de också väntat på våren och solen. 

Nu får det komma regn och snö igen om det vill, då ska jag försöka göra det bästa jag kan av det.