Växtkraft

Rabarbern växer så det knakar. 

Det är så fascinerande att titta på den. Den spränger nästan sig själv. 

Tänk att det kan rymmas så mycket där nere i jorden som bara väntar på ljus, sol och värme.

De torra grenarna på buskpionen visar sig inte bara vara torra grenar. 

Jag tycker bladknytena ser ut som händer, sensuella och känsliga händer.

Restgarnsfilten har också en obändig växtkraft. 

Den ryms inte i korgen längre.

Det är fortfarande väldigt roligt att virka på den men jag tycker resultatet blir för oroligt, trots att jag försökt hålla samman färgskalan. Kanske borde jag sluta nu, låta den vara så stor som den är och virka något mer harmoniskt, fast å andra sidan kan jag fortsätta så länge det är roligt och restgarnerna räcker. Det vill nog bli bra.