Universums gåva

Våra katter vet mycket väl att det är helt förbjudet att vara på bord och bänkar men när jag kom ut i köket idag satt Minerva och låtsades inte se mig.

Hon tyckte nog att hon kommit på ett urfiffigt sätt att kringgå förbudet, hon satt ju faktiskt på en bricka och inte på bordet. Knaskatt. Så fort jag sa hennes namn hoppade hon ner. Hm!

I utbygget ligger två lapptäcken och väntar på att jag ska få lust och ork att göra dem färdiga. 

Den rosa-gröna stjärnan blir riktigt fin. Den ska det bli kul att frihandsquilta.

Den bleka quilten av Tilda-tyger är uppspänd och ska nålas ihop med bomullsvadd och baksida. Vilken dag som helst. 

Den tror jag bara ska quiltas med raka sömmar men jag får se när jag väl sätter igång.

Aftonhimlen var otroligt vacker ikväll. Jag vet att man bara har några minuter på sig när färgerna är som vackrast så jag skyndade mig ut på en av öarna för att hinna fånga rodnaden på himlen. Det är bara en hal träspång ut till den där ön och jag var rädd att halka men jag klarade mig som tur var. 

En ensam ungsvan tittade förundrat på mig när jag hastade fram på blöt mossa och slippriga berghällar. 

Det var värt det! Det var fantastiskt och bara stå där och se himlen skifta färg flera gånger. 

Jag försökte liksom öppna varje cell i kroppen och ta in allt, spara det i mitt inre till mörkare dagar. 

Det såg ut som om hela Öland stod i brand. 

Jag hade bara kameran i mobiltelefonen med mig, jag hade inte hunnit att plocka fram kamera och stativ innan det magiska ljuset var borta. Dessutom hade jag inte vågat gå med kamerautrustningen på den hala träspången. 

Vilket skådespel det var. 

Det blir mörkt så fort och jag vågade inte stanna för länge för jag ville ju hitta tillbaka och se var jag satte fötterna men jag är så tacksam för det jag fick uppleva. 

Tack universum!