Bryggtankar

Min fina lilla Luna och jag tycker om att stå på bryggan och titta ut över havet och fundera. 

Hon berättar aldrig vad hon funderar på men jag tror att hon njuter av livet, njuter av stunden och av att vara katt. Jag funderar på vad jag gjort idag, vad jag ska göra i morgon och allt jag vill hinna och orka men jag stannar också upp och njuter av stunden och livet som det är alldeles precis just nu. Fast jag tänker nog inte så mycket på att jag är människa och vilken lycka det är att vara just det.

Jag har ändå mer än 48 års erfarenhet av att vara människa, människa i just min kropp med mina tankar, känslor, brister och förtjänster. Konstigt att man inte tänker mer på det, alltså hur lång erfarenhet man har av att vara just sig själv och hur lite andra vet om hur det är att vara just jag men också hur lite jag vet om hur det är att vara någon annan.

Vad vet man om människor man tycker att man känner? Man vet en väldigt begränsad liten del. Man vet bara det man kan observera och sådant som han eller hon berättar, fast det behöver ju inte vara sant även om det berättas med goda avsikter. Jag tänker ofta på att vi människor är centrum i vår egen värld och att det ibland är väldigt svårt att sätta sig in i en annan människas vardag, hur han eller hon känner och upplever saker och ting. Det är förstås så som det måste vara, jaget är ofrånkomligen ens eget centrum men visst är empati något stort och viktigt. Att tänka sig in i någon annan, att gå i hennes mockasiner, att fundera på hennes erfarenheter och vad de gjort med henne. Det ger perspektiv och lägger grunden för förståelse och ödmjukhet på något sätt.

Ja, sånt där funderar jag på där på bryggan. Luna är fortfarande tyst men hon tittar forskande på mig då och då.

Vi njuter av hösten och färgerna och luftens klarhet. 

Och nu när socktober börjat så lägger jag genast upp ett par randiga restgarnssockor.

Jag gör för ovanlighetens skull båda sockorna samtidigt så garnet räcker lika långt på båda.

Välkommen oktober!