Med ömhet i blick

När kände du senast att någon såg på dig med en kärleksfull blick? Verkligen kärleksfull, med ömhet, och respekt. Hur ofta kände du som barn och ungdom att någon såg på dig på det sättet, med ögon fulla av välvilja? När såg du själv på någon på det sättet senast? Utan att döma, utan att se till prestation, bara kärleksfullt helt enkelt.

Jag tror det kan gå dagar, kanske år, utan att någon tittar på en på det där sättet. Föräldrar kanske tittar på sina barn med trötta ögon för de är så upptagna med att hinna och orka med livet. En partner kanske för länge sedan slutade titta kärleksfullt när relationen började bli vardag och glittret försvann. Vänner kanske tar varandra för givet och kollegor tittar man väl inte med kärleksfulla ögon på? 

Ibland kommer de kärleksfulla blickarna från ett annat håll än där man kanske skulle kunna förvänta sig. Jag hade en lärare i mellanstadiet som såg mig, såg mig med respekt i blicken. Läraren betydde mycket för mig, jag var inte van att bli sedd på. Inte med kärleksfulla ögon. En kärleksfull blick är inte samma sak som att älska eller åtrå, nej jag tänker att det är något helt annat. En ömhet, en önskan om gott för den man ser på, som att vilja någons lycka eller välgång. En kärleksfull blick kan förändra en hel dag, kan förändra ett liv.

Jag försöker rannsaka mig själv, hur ofta ser jag familjen, vännerna, bekanta, kollegor och andra? Jag försöker göra det, jag har varit medveten om det länge och tränar och tränar men jag snubblar och faller då och då. Under åren jag jobbade som chef så försökte jag se och uppmuntra så ofta jag kunde. Jag lyckades ibland, ibland inte. Jag hoppas att mina barn känner att jag sett på dem med kärleksfull blick många gånger under deras uppväxt och att jag fortfarande gör det.

Härom dagen såg en vän på mig med kärleksfull blick, omtänksamt utan att önska något i retur. Det blir till en pärla att gömma i sitt hjärta.

Ullgarnet från Ateljé Norrgårdens egna får är vackert som en saga. Jag blir alldeles gråtmild av så vackert garn och det är alldeles naturligt. En gåva från fåren till oss. Visst är det fantastiskt!