Låta tygerna tala

Jag syr helst utan mönster numera. Jag tycker om att leka med tygerna och låta dem visa mig hur de vill sys samman. I det här fallet började jag med att planlöst skära tygerna i olika breda remsor. Jag visste verkligen inte hur det färdiga resultatet skulle bli och jag tyckte att tygerna var ovanligt svåra för mig men vartefter jag sydde så blev det till en helhet.

Till det här täcket, som är 90 x 140 cm, var materialet en bunt med fat quarters från en serie av tyger plus enfärgat brunt tyg som jag lagt till. Om jag minns rätt var det åtta FQ och en knapp halvmeter brunt tyg som gick åt. 

Allt tyg användes, antingen till toppen eller till avslutningskanten. Skönt att slippa rester för en gångs skull!

Baksidan på den här quilten är Minky, den sista stora biten från min tyghylla där det blir glesare och glesare ju fler täcken jag gör färdiga. 

När jag sydde quilttoppen i höstas var min tanke att ge det till ett litet barn jag inte träffat. Jag har inte ens träffat hans föräldrar mer än i cyberspace. Kan man skicka ett täcke till någon man inte känner funderar jag. Finns det en risk att de som får det känner att de hamnar i någon slags skuld? Det är verkligen inte min avsikt. Tycker de inte om det så kan de ju alltid ge det till någon annan. Att känna tvekan inför att ge något av omtanke känns paradoxalt men är ändå värt att reflektera över tänker jag. Tvekar jag för länge hinner barnet bli stort och ett annat barn kanske blir täckets ägare. 

Frid.