Den långa resan

Årets första dag är alltid en dag för långsamma vilsamma saker. Som att sticka långa varv på tweedkoftan som inte blivit klar ännu.

Nu är det inte mycket kvar, kanske blir den färdig ikväll.

Nu kan nog de flesta andas ut lite grand, de som tycker att stora högtider är mer smärtsamma än glädjefyllda. Vardag är inte så dumt när allt kommer omkring, även om den kan kännas grå emellanåt trots att solen skiner.

Så här vid ett årsskifte är det lätt att undra hur det kommande året ska bli, om det kommer dyka upp nya vägar man inte tidigare gått eller om gamla vägar rasar samman och inte längre är framkomliga. Så brukar det vara varje år, nya vägar kommer och gamla försvinner. Det är skönt att veta att allt är både föränderligt och konstant på en och samma gång, i en sällsam mix. Både tryggt och läskigt. 

Det som är gammalt och lite trasigt kan med ens kännas som det vackraste och skönaste man sett. Något som väcker både omtanke och respekt. 

Så jag fortsätter min resa, resan att utforska mina egna funderingar, och sticka ett varv ett två.

Gott Nytt År kära du! Kanske möts våra vägar någon gång? Vem vet vilka vägar vi ska vandra 2016.