Dra i tungan

Ibland tar den stora sorgen-tomheten-besvikelsen-nedstämheten tag i hjärtat och klämmer åt om det. Med sin iskalla hand trycker den det lilla hjärtat så det flämtar i bröstet och kylan tvingar fram tårar i ögonen. Stackars lilla hjärtat. Envisheten försöker gång på gång tända den lilla lågan, den lilla lågan som gör hjärtat tryggt och lyser upp vägen som nu hamnat utanför ljuskäglan och värmen. Envisheten försöker få både logiken och sunda förnuftet att hjälpa till men de skakar bara sina små huvuden och säger att nu kan de inte göra mer. Lyckligtvis kommer hoppet studsande och tar envisheten i handen. Kom, tillsammans kan vi, säger han och envisheten och hoppet lyckas till slut tända åtminstone en liten, liten låga. Vi är ljuset viskar de till hjärtat och hjärtat blundar och ler försiktigt. 

Hemma hos oss är det papp på golvet. Nästan Luna-färgat. 

I lilla dot och sambons nya bostad kan man dra ett lejon i tungan. 

Och mössan som inte blev som jag tänkt är nu korrigerad och klart bättre. 

I alla fall sitter den mycket bättre på mitt huvud. Huvudet med alla tankar, tankar om känslor.