Klappa och nypa

Tänk, det gick riktigt bra att gå upp tjugo i sex i morse, nästan tre timmar tidigare än vad jag gått upp de senaste veckorna. Frågan är bara hur lätt det känns att kliva upp tidigt i morgon och på fredag...

Nu hänger Morris och jag i soffhörnet och det lär vi göra tills det är dax att gå och lägga sig, vilket borde vara ganska snart om logiken får bestämma.

Medan Morris snarkar så stickar jag ärmar, för nu när den grå Stickamera koft-kalskoftan är klar (bilder kommer någon dag när jag är hemma i dagsljus och kan ta lite vettiga foton) så tog jag tag i ett projekt som påbörjades för länge sedan, en Lopi affection i garnet Drops love U 4. 

Det vore ju finfint om jag kunde använda januari till att sticka klart lite som ligger i mina projektpåsar! Vi får se hur det blir med den saken.

Idag har jag funderat lite på hur det kommer sig att man som liten människa så gärna vill ha tröst, till och med från den som nyper en mellan kramar och klappar och orsakar mer smärta. Den där tron på och önskan om att nypen ska upphöra. De gör sällan det. En varg är en varg och hur snäll vargen än är mot lammen så kommer han att äta upp dem. Typ.

Vissa saker är svårare än andra att acceptera och släppa taget om. Tänk så många som har försökt.