Många långa ord om oförändringsglädje

De senaste dagarna har jag funderat mycket på människors förändringsvilja och den bild man har av sin egna förändringsbenägenhet. De allra flesta säger sponant att de tycker om förändringar och att de både behöver och uppskattar nya saker, vanor, människor och så vidare. Det anses som en bra egenskap att vara just förändringsbenägen men hur står det till egentligen? Jag går till mig själv. Jag tycker inte om förändringar. Det har varit skitjobbigt att flytta, att slita upp från invanda och trygga beteenden, saker och mönster. Det är oerhört slitsamt att åka nya vägar, handla i nya affärer, hitta sakerna i sitt eget hem och bekanta sig med både omgivning och sitt boende. Jag förstår inte människor som flyttar av egen fri vilja! Alltså, det är klart om det boende man har är för stort, för dyrt, ligger för långt från jobbet eller något annat viktigt så behöver man flytta men att bara flytta för att förnya livet, nej tack! De enda anledningar jag kan se om någon hävdar att de flyttar för att de vill är att a/ de försöker fly från någonting eller b/ de tror att gräset är grönare någon annanstans. Vilket det oftast inte är. Okej då, jag är inte helt förändringsobenägen men jag tycker om det invanda, jag tycker om att upprepa sådant jag gjort förut, jag tycker om mitt insuttna soffhörn och jag tycker om att lyssna på musik jag känner igen. Jag sträcker mig till att det är roligt att pröva på nya maträtter -  ibland, och att se nya platser - men inte för ofta. Jag tycker om att göra varianter på sådant jag kan, att sakta utöka mitt kompetensområde genom att läsa, gå kurser eller prova på. Lite i taget. Det är alldeles tillräckligt för mig. Alldeles särskilt illa tycker jag om överraskningar för är man människa har man rätt att själv välja vad man vill vara med om tycker jag. De allra flesta överraskningar innehåller dessutom ett moment av förväntan från den som planerat eller genomfört överraskningen och då kanske man måste låtsas vara glad över överraskningen trots att man inte är det. Skenglädje är verkligen ingen riktig glädje.

Och eftersom jag tror att jag är som folk är mest så har jag kommit fram till att de flesta säger att de gillar förändringar och att de är flexibla men egentligen vill de äta sill varje midsommarafton och ta julsnapsen varje julafton och sitta i samma gamla soffhörn varje kväll och se serier som liknar varandra på tv. Så tror jag att det är. Vad tror du?

Jag jobbar verkligen på att erövra mitt nya hem och min nya omgivning. Idag blev det en femkilometersrunda på slingriga vägar runtomkring där vi bor.

Så klart kom jag ner till vattnet. De gör man här, lite varstans.

Jag är så nöjd att jag kom ut, trots lätt regn och grå himmel. 

Själen blir så glad av en promenad trots det jobbiga i att gå på okända vägar.

Hemma på uppfarten står bensindunkarna och väntar på att fyllas. De har stått ett tag och lär väl stå ett tag till.

Vardagsromantik tänker jag och tycker att de är fina där de står. 

Visst är det goda tider nu! Jättegoda.

Avslutningsvis är dagens ruta lite behagligt nöjd över dagens insikter

och plötsligt förstår jag varför jag klarat av att göra en ruta om dagen i 238 dagar. - Det är så skönt att ha en fast punkt i tillvaron när allt annat svajar! Japp, så är det, och att hålla sig i en bit garn och en virknål är inte det sämsta för det har ju tagit mig ända hit. 

Om jag saknade ord häromdagen så kan man väl säga att jag har gott om dem i dag. :-)