Rader av hål

De där dagarna när man bara är trött, trött på att vara låg, trött på att ha värk, trött på att vara trött, de är verkligen inte särskilt kul. Hur bra man än egentligen har det, hur mycket man än har att vara tacksam över och hur mycket man än vet att det finns många andra som har det betydligt värre så är det ändå något som trycker till en och håller en i sitt järngrepp. När tårarna trängs innanför ögonlocken och är beredda att rusa fram av minsta ord som berör, för att någon är snäll, för att något är vackert eller helt enkelt för att något är ofattbart tragiskt och hemskt någon annanstans, hos någon annan människa, i någon annans liv.

De där dagarna när man känner sig som gammal ved, slängd i en hög på marken.

Osorterat, ostrukturerat, grått och torrt.

Fast med en enorm skillnad - levande.

De där dagarna.

Efter jobbet orkade jag inte mer än att sova ett par timmar. Det är fortfarande bara lågfart i min kropp men jag tar ett par varv på min polkagrisrandiga mysteriestickning och undrar vad det ska bli av den.

Det kanske är något symboliskt - för trots stora hål i en lång rad och massor av små hål här och där så kanske det blir något helt och vackert av det bara man har tålamod och ger det tid?