Gnällträsket

Har haft en stillsam dag, en stillsam dag med boken Anna och Mats bor inte här längre av Helena von Zweigbergk i handen. Jag började läsa den för några dagar sedan men tyckte att den var för sorglig och planerade att lägga undan den ett tag men nu har jag läst ut den i alla fall. Den är sorglig. Sorglig och bra.

Man får följa både Anna och Mats genom deras skilsmässa, från att familjen flyttar isär och barnen börjar bo varannan vecka hos mamma och varannan hos pappa, till domslutet kommer och skilsmässan är ett faktum. Tungt, rörande men också ömsint och fullt av tillförsikt. Väldigt rakt på sak skriver Helena, inga förskönande omskrivningar och jag kan nästan känna kletiga köksbänkar och lukten av unken tvätt i hennes berättelser.

På ett ställe i boken säger Annas väninna Helen att hon är rädd att förlora Anna i gnällträsket, för allt som kommer ur Annas mun är bara negativt, gnälligt och uppgivet. Just det där gnällträsket är jag både väldigt rädd för och väldigt trött på. Jag vill inte vara en som bara gnäller för allt, från stort till smått och som bara ser världen i moll och tar ut allt elände innan det händer, för säkerhets skull liksom. Jag har fått min beskärda del av gnäll genom livet och har hört så många klagovisor om än det ena och än det andra så att det tidvis stått mig upp i halsen. - Vad är det för fel på förväntan, glädje och ett positiv sätt att se på livet? Det är verkligen inte alltid roligt eller lätt att leva, det vet jag mycket väl, men ingenting blir bättre av att man förlorar sig i gnällträsket. Finns det något mer destruktivt och glädjedödande än gnäll? Jag har utvecklat en kraftig allergi mot gnäll, det drar ner mig och slukar all min energi och så vill jag inte ha det.

Måtte jag aldrig, aldrig hamna i gnällträsket. 

Skymninghusen blir fler och fler. De går fort att sy och det är roligt att se hur min lilla stad växer.  

Jag tror jag gjort ungefär hälften, kanske lite färre än så. Jag tänker mig att de ska sys ihop så där lite snett mot varandra och kanske fyller jag upp med ett enfärgat tyg eller så får jag hitta på något annat sätt att få jämna remsor. Det är sådant som är roligt att fundera på medan projektet växer. Att inte veta hur slutresultatet exakt ska bli är bara spännande. Fullt av förväntan.