Killarnas tur

Så där ja, nu är killarnas också klara. 

Fasters/mosters favoritfärg turkos och långa baggyshorts och t-tröjor med monstertrucks. 

Jag hade tänkt göra en uppsättning med turkosa ärmar/byxor och en med bruna, men det turkosa tyget är så mjukt och skönt att det hade varit orättvist att sy i annat tyg till en av killarna. 

Efter min vurpa igår så har jag ont fortfarande men det är inte värre än att jag kan stödja på foten och om jag undviker att luta ryggen mot hårda stolsryggar och inte vrider mig för snabbt så tänker jag inte på det onda där. Skönt att det inte är värre men usch vad snabbt det kan gå att göra sig illa. 

Det känns i alla fall väldigt bra att få tillbringa tid vid symaskinerna och nu väljer jag mellan att klippa till och sy på en linnejacka till mig själv eller att sy samman indigoblock till en quilttopp. Vilken tur att jag kan göra precis som jag vill, och när jag känner för det!

Det är bra med sommar!

Välplanerat och inte

Det här har jag planerat länge.

- Att få ut symaskinerna på altanen och börja sy kläder till de små syskonbarnen av finfina Sydilla-tyger.

Tjejernas är klara.

Killarnas är tillklippta och delarna bara väntar på att bli ihopsydda men de får vänta ett tag för tyvärr tog jag ett rejält snedkliv för en stund sedan, vrickade ena foten, satte mig på baken och slog ryggen i en stenmur. Inte helt skönt! Snarare tvärtom men inget verkar brutet och jag blev nog mest rädd och chockad när ryggen dunsade i muren och all luft pressades ur lungorna. Ja vad gör man inte för lite mer spänning i tillvaron? Suck!

Nåja, tjejernas är som sagt klara och det är så roligt att sy!

Vrickade fötter och onda ryggar ingår inte i mina semesterplaner!

Oväntad frossa

Idag funderade jag på att skriva om hur det känns när man blir kränkt men inte vill visa det, utan tar på sig sitt Happy Face, fyrar av ett strålande leende och tindrar med ögonen när man egentligen vill krypa ihop till en liten boll och storgråta. Jag hade tänkt att skriva om hur det känns när man känner sig värdelös och ouppskattad och outnyttjad. Jag hade mina planer på att skriva om hur en dag som borde vara solig och ljus och full av förhoppning, med bara några ord snabbt kan vända till någonting helt annat men så tänkte jag att det vill väl ingen läsa om, speciellt inte en fredag mitt i ljusaste sommaren när semestern står för dörren, alltså lämnar jag det ämnet till en annan, mycket mörkare och kallare och tråkigare dag. Skulle jag glömma bort att ta upp det igen så påminn mig inte är ni snälla, för visst mår vi bättre av att läsa om mjuka, fluffiga saker? Mjuka och fluffiga och fransiga till och med! 

Ja, för igår fick jag fransfrossa! Jag som inte ens gillar fransar gick riktigt bananas på just det.

Inspirerad av fina Catarina så började jag och min snällaste K virka kärleksknutar när vi träffades i midsommarhelgen. Jag fick ett par nystan av något mjukt, lurvigt, mohair och alpackablandat garn som heter Delano och K tog ett annat i underbara havsblå-gröna toner och så satte vi igång att testa oss fram. Så roligt vi hade! 

På Drops hemsida finns en videosnutt som visar hur man gör, och söker man på Youtube finns många andra filmer. Har du inte testat kärleksknutar så har du något roligt att se fram emot! 

Jag funderade hur jag skulle göra kanten och resulatet ser ni - fransfrossan slog till med kraft.

Käre maken, ni vet han som ibland blir tvingad att bli fotograf, fick ställa upp och ta några bilder igen. Jag frågade "hänger sjalen mitt bak?" "-Ja då" svarade han glatt. Jag kan väl säga att jag inte är helt överens med honom i den frågan...

Han har det inte lätt, min man den motvillige fotografen.

För övrigt har jag nu gått in i semesterläge och tänker tillbringa så mycket tid som möjligt i solstolen som har den här utsikten.

Jag tänker njuta varje sekund när den motvillige fotografen blir Grillmästaren med stort G, en roll han trivs bättre med.

Min egen semesterpresent till mig själv, för visst är det bra att ge semesterpresenter?!, ser ut så här. 

Mmm, godis! Genast känns dagen lite ljusare, lite gladare och så är det ju fredag! Trevlig helg!

Underverk

Åh vad jag blir lycklig en stund i en regnvåt skog när linneorna blommar!

De är så söta, så underbart skira och alldeles ljuvliga. 

Regnvåta ormbunkar - är inte det underverk så säg? 

Linneorna är mörkare rosa inuti, något man nästan aldrig ser. Blygt böjer de ju ner sina vackra blommor. 

De småländska skogarna och den småländska landskapsblomman i skönaste förening. 

Ser ni alla de små ljusa prickarna? Massor, verkligen massor, av små sköna linneor. En suck av vällust slank ur mig. Mer än en gång när vi gick där i skogen. 

Mina stövlar blev plötsligt groteska mot naturens försiktiga skönhet men jag gillar dem ändå. 

Känner mig sådär fån-glad. Inte det sämsta en torsdag som började med en trötthet utöver det vanliga. Tänk att en liten liten ljusrosa skir och skör blomma kan åstadkomma underverk!

Dimma+gurka+hjärna=sant

Att klaga på väder är verkligen helt bortslösad energi, vi kan ju ändå inte påverka det. Inte i stunden i alla fall men nog tänkte jag någon sur tanke när jag åkte hem från jobbet och dimman låg och nosade strax över backen för att lite senare bytas mot hällregn. Även om jag inte klagade så önskade jag i alla fall lite mer ljus, för ljus behöver jag.

När det nu var som det var så fick jag väl lysa själv då - i mina limegröna favoritbyxor i linne från Karin Sömmare och mina absoluta favoritskor. Hade jag vetat när jag köpte dem att de skulle bli så uppskattade så hade jag köpt ett par till men sånt kan man ju aldrig veta direkt. Hade jag köpt fler par så hade de garanterat skavt och varit obekväma efter bara några steg. Föresten skulle jag vilja ha ett par turkosa skor med sådär 5-6 cm hög klack. Väldigt svårt att få tag i... men rätt var det är så står de någonstans och väntar på mig tror jag. Optimist som jag är. 

Ibland önskar jag verkligen att det gick att förmedla dofter via bloggen! Schersminens doft är bland det bästa och ljuvligaste jag kan tänka mig, och då tål jag inte parfymer och andra saker som luktar starkt. Okej, jag skulle förmodligen inte klara att sitta inne i busken flera timmar, men att gå ute i trädgården och då och då förnimma doften ger lyckokänslor av hög rang. 

Lyckokänsla får jag också av att se gurkorna växa. Snart är det skördetid - woohoo! 

Lyssnar du på Sommar i P1? Jag gillar det verkligen och medan jag lyssnade på fascinerande Katarina Gospic idag så stickade jag klart bården på den virkade sjalen. Nu är det instickat lite hjärnkunskap i den.

Ännu fler smånystan från restgarnskorgen är nu upparbetade. Undrar vilken del av hjärnan det tillfredsställer?

Det ser ganska lovande ut men nu luktar det blöt ull i vardagsrummet igen. Hm, får gå ut i trädgården och sniffa lite schersmin igen då.

Vem vet?

Ibland kan man känna sig överkörd. Nertryckt av inlandsisen på något sätt. Väldigt tillplattad och ganska fårad. 

Det gör ont och man letar frenetiskt efter något att hålla fast sig i. 

Något som ger lite trygghet och glädje, framtidshopp och tröst.

Kanske kan man hitta en nattviol som plötsligt växer och blommar där den aldrig vuxit förut?

Eller finns det tröst och trygghet hos det beständiga, som blommar på samma plats år efter år? 

Det gäller bara att se det? 

Eller är det bäst att tänka nytt och tvärtom? Som att sticka en bård på en virkad sjal i stället för det tidigare beprövade virka på en stickad sjal? 

Tja, vem vet? Inte jag.

Midsommarkransar de luxe

I Brevens bruk firas midsommar precis som det görs på en massa andra ställen men midsommarstången där är inte som alla andra. Jag har hört talas om den tidigare och att det går åt tiotusentals liljekonvaljeblad för att klä de sju kransarna och just de där kransarna ville jag så gärna se. Tänk att plocka alla blad och att repa och vända dem för att slutligen fästa dem på en stomme och dekorera med blommor. Vilket arbete!

Nu kunde vi inte vara i Brevens bruk, som ligger i Närke, på midsommarafton men väl ett par dagar senare och jag säger bara Wow!

I Brevens bruk har det funnits järnbruk sedan slutet på 1600-talet och hela samhället är än i dag ett tydligt minne från järnbruksepoken. Nästan alla hus jag såg är gula, "Brevensgula" kanske?

Jag har sökt på nätet för att hitta uppgifter om hur länge traditionen med att klä midsommarkransarna i liljekonvaljeblad pågått men jag kan tyvärr inte hitta några tydliga uppgifter. Är det någon av er läsare som vet så lämna gärna en kommentar! 

De sju kransarna bärs av 14 flickor till platsen där stången ska resas, lotsade av orkester med pompa och ståt.

Sju kransar som sagt, den minsta högst upp och den största längst ner. Alla vackert dekorerade med alla sorters blommor. 

Högst upp i stången finns en tupp och en vimpel. 

Varje krans är unik och fantastiskt vacker. 

Midsommarstången står på en gräsyta bakom Herrgården, alldeles intill ån. 

På andra sidan Brevensån ligger faktiskt ett rött hus, lika fint som sina gula grannar. 

Rostugnen och masugnen är också vackra. Tänk att de finns kvar! 

En sista titt på den vackra och speciella stången innan vi lämnar Brevens bruk. 

Fantastiskt roligt att ha sett den!

Rariteter

Vi har sett en raritet. En fågel som flugit vilse men som drog en väldig uppmärksamhet till sig.

En vitnäbbad islom.

Jag har inte något bautaobjektiv som många av fågelskådarproffsen som var på plats men en bild blev det i alla fall. Pippin är en liten vit och svart prick på bilden. Det vita är den berömda långa näbben. Så här ser den ut i fågelboken.

Nu var den i Hyndevadsström, mellan Hjälmaren och Eskilstunaån i Sörmland, och vi råkade vara i närheten. Jättekul att få se den men lite synd tyckte jag om den också och jag undrar om den hittar hem... Den kalasade flitigt på fisk och kräftor men jag tror den hellre vill ha sällskap än mat i överflöd.

Över strömmen går Bibybron, tyvärr i alldeles bedrövligt skick men vacker ändå på något sätt. En raritet det också.

För mig som gillar broar var bron lika spännande som vitnäbben. 

Beträd på egen risk liksom. 

Det finns beslut på att den ska återställas men de ansvariga vill inte betala. Hoppas de gör det ändå.

Att sitta där på de gamla gistna och skeva resterna av en en gång så ståtlig bro, svänga med benen och titta ner på näckrosorna var mäktigt. 

Jag kan inte låta bli att tänka - Ännu en dag i paradiset.