Fram och tillbaka

Det senaste året har jag inte rest en bråkdel av vad jag gjort tidigare men då och då blir det en tur. En resa kan se ut så här:

Först beger man sig till en lämplig järnvägsstation med passande tågförbindelser. Det kan ta några timmar att ta sig dit.

Där sitter man och väntar en stund eftersom man var där i god tid, om något hade strulat och tagit tid på vägen dit. Lite försenat sitter man sen på tåget och lutar sig bakåt och blundar.

Framme vid destinationen är det jobb, och det ser ut som jobb brukar - massa människor i ett konferensrum med halvtaskig ventilation som brummar konstant. När jobbet är slut blir det en promenad till hotellet, och om orken och tiden finns kanske ett besök i en butik eller två.

Mat behövs ju även när man reser, och varför inte köpa sallad på ett rent och snyggt ställe? Men vem tycker att det är kul att sitta ensam ute bland par och gäng? Eller helt ensam?

Alltså, salladen intages på hotellet, gärna i en trevlig fönstersmyg.

Medan man äter så njuter man av utsikten, eller kikar ner på verkligheten där utanför.

På kvällskvisten suckar man över att det bara är skräp på tv och ritar lite grann. 

Efter en natt av ganska dålig sömn på grund av alla nya ljud och fläktsurret på hotellrummet så tar man en högst ordinär frukost eftersom det är väldigt länge sedan man blev imponerad eller glad av en hotellfrukost. 

Därefter är det antingen mera jobb eller så går man direkt till en järnvägsstation, där det förmodligen är fullt av folk som alla springer och liksom knuffas utan att röra vid varandra. Stressnivån är så påtaglig att man kan ta på den. Den kletar sig fast på alla.

Det går inte snabbt nog att komma upp på tåget och leta upp sin plats, alltid bredvid någon som ser butter ut, och där sjunker man ner med en suck. Antingen blir det en resa där man blundar eller så fäster man ögon och händer på en stickning. 

Sista delen av resan är snart inledd och eftersom den är med bil så kan man stanna på en vacker rastplats när man behöver sträcka på sin ömma och spända kropp.

Visst är det ödets nyck att just på den rastplatsen går en kille med en lövblås och förorenar ljudbilden så det känns omöjligt att stanna kvar? Nåja, snart är man hemma, packar upp sina saker och tänker att jo, det blev ju en del stickat i alla fall.

Sen tar man ett djupt andetag och tänker att det är trevligt att resa men ännu trevligare att komma hem!