Ömtåligt och otåligt

Det händer hela tiden.

Det händer plötsligt och jag är oftast oförberedd men inte sen att hänga på.

Jag menar kreativiteten och lusten att börja på något nytt.

Det här vita garnet har jag börjat sticka koftor av två gånger tidigare men inte blivit nöjd så jag har repat upp. Nu får vi se om det blir något av det den här gången men jag tänker ränder, vita och jeansblå eller vita och allmogerosa. Det roligaste är att börja, testa och se hur det blir. Kanske blir det inte något alls.

Ute är det bitande kallt och klart. Himlen känns skör som glas. Tunn och ömtålig. Jag tycker det ser ut som om husen trycker sig neråt, så nära marken de kan komma, dels för att hålla värmen, dels för att inte krossa den tunna himlen.

Döm om min förvåning när glassbilen kom farande och låtande! Vem köper glass när det är så kallt att man blir blå? 

Ingen på vår gata i alla fall, för glassbilen försvann illa kvickt. 

Vitt och jeansblått - det låter bra va?