Ärr visar erfarenhet från strid

Idag är det pep talk med mig själv som gäller och jag tar hjälp av Paulo Coelho. Han är en intressant författare på flera sätt, hypad till tusen, översatt i oändliga mängder, skriver böcker som är jättebra, böcker som är helt obegripliga och böcker som är riktigt obehagliga. 

Segraren står ensam tog jag mig knappt igenom för den var så obehaglig, Valkyriorna begrep jag inte mycket av men Alkemisten tyckte jag, som många andra, mycket om. Nu läser jag hans senaste bok Manuskriptet från Accra - och den tycker jag också om. Så många fina, kloka tänkvärda ord.

Jag läser med pennan i handen för en del ord vill jag spara, hitta tillbaka till och njuta av.

I mitt pep talk läser jag till exempel:

Att förlora i en strid eller att förlora allt vi tror att vi äger får oss att känna sorg. ... Vi ser oss omkring och vi säger till oss själva: Jag överlevde. ... 

De [som vet att striden bara är avbruten och är i underläge] försöker komma fram till vad de gjorde fel och vad de gjorde rätt. De nyttjar tiden då de ligger ner till att ta igen sig, läka såren, komma fram till nya strategier och rusta sig bättre. ... Du är inte besegrad när du förlorar, utan först när du ger upp.

Jag läser också:

Kan ett blad, när det faller från trädet på hösten, känna sig besegrad av kölden? Trädet säger till bladet: Det är livscykeln. Även om du tänker att du kommer att dö lever du i själva verket kvar i mig. Tack vare dig lever jag, för genom dig har jag kunnat andas. Tack vare dig har jag också känt mig älskad, eftersom jag kunnat ge skugga åt den trötta vandraren. Din sav är min sav, vi är en och samma sak.

Fina, fina ord. De värmer och ger hopp och tröst.