Det är vemodigt att skiljas från dem man tycker om och stå på trappan och vinka adjö, även om man vet att vi snart ses igen. Det blir så ensamt och tyst i huset, och allt känns grått och ödsligt även om familjen är hemma. I det där grå, ensamma är jag just nu. Inte ens en rosa klänning piggar upp.
Jag tittar på de söta julpresenterna från i går, när vi hade huset fullt och smaskade på gofika.
Ute kommer det snöblandat regn, som om vädret inte vill bestämma sig. Tur att jag har egna snöflingor i fönstret!
Äsch, snart är det vardag, och då känns det som vanligt igen. Nu tar jag ett par varv till och låter skymningen falla som den vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar