Krampaktigt

Efter flera dagar med skrivkramp så vaknade jag till en dag med fantasiskt bra skrivflyt.

Det har varit väldigt frustrerande att veta att jag måste skriva men absolut inte kunna få ur mig ett vettigt ord och lika befriande har det varit idag när orden har runnit fram. Det var skönt att kunna ta helg efter en produktiv dag.

Hos oss har det regnat och snöat om vartannat idag. Våra lurviga familjemedlemmar var tveksamma till att gå ut när det snöade och vägrade gå ut när det regnade. 

Morris försökte gå på klorna tror jag. Jag skrattade högt när jag såg honom trippa fram i den blöta snön. 

Jag funderade på att strunta i att ta en promenad när stora våta flingor dalade ner vid tretiden och jag hade tid att gå men 

jag kunde inte låta vädret vinna så jag snörade på mig skorna och drog ner mössan. Glasögonen lämnade jag hemma eftersom jag förstod att de inte skulle göra sikten bättre men oj vad konstigt det var att gå utan glasögon! Av någon märklig anledning kände jag mig närmre marken, en halvmeter kortare än vanligt eller något sådant. 

En före- och efterbild. Visst ser jag lite gladare ut efter prommisen?

När jag kom in så sjönk jag ner i soffan och stickade klart den här ljuslila mysvanten. 

Så synd att jag inte skrev ner hur jag gjorde för nu måste jag ju göra en till... 

Tovade vantar

Ibland får mina projekt eget liv.

Det började med att jag stickade den här och maken till den i rester av Jamieson & Smith 2 ply jumper weight. När de var klara tyckte jag att de var lite för stora så jag fick för mig att tova dem i tvättmaskinen. 

Efter snabbprogrammet på 40 grader var vanten lagom men den lila kanten var för tight. Skulle det gå att pilla upp kanten på en tovad vante och sticka om den? 

Efter en hel del pillande och petande så gick det!

Jag har inte tovat i tvättmaskinen förut, inte avsiktligt i alla fall, så det var spännande att se hur mycket vantarna drog ihop sig. De här blev precis perfekta i storlek men det var svårt att göra om kanten så lösare avmaskning får det bli nästa gång. Vantar och tovning är som gjorda för varandra.

Dagens promenad hann jag med innan solen gick ner. 

Det blåste friskt men det var härligt att komma ut efter att ha suttit klistrad vid datorn hela dagen. 

Jag försökte lyfta blicken när jag gick, lyfta den så jag inte missade den blå himlen. Tyvärr så är det så lätt att glömma det och bara titta ner i marken och fundera på problem och bekymmer. Tittar man upp så är det lättare att känna sig fri, ja, det är min erfarenhet i alla fall. 

Fast visst finns det fina saker att titta på om man tittar ner också!

Boken!

Njuter av Niklas Rådströms Boken.

Jag är helt fascinerad av att man kan skriva en bok som på sätt och vis är en omskrivning av hela Bibeln men ändå en helt egen berättelse. Fastän jag vet hur varje del i boken slutar så är det ändå spännande att höra om Abraham, Israel, Moses och alla de andra i en helt ny kostym, med ett helt annat språk och med en helt annan avsikt. Språket är klart som kristall och flyter lätt som porlande vatten. Niklas leker med tidsperpektiv och rör sig mellan författarens röst och aktörerna. Boken är lång, Bibeln är ju omfattande, men trots det är den varken tråkig eller enformig.

Jag lyssnar till den och det är Niklas själv som läser och det är alltid en extra dimension att höra författaruppläsningar tycker jag. Det är nästan så jag känner hur vi sitter runt lägerelden i mörkret en varm sommarkväll och han berättar och som lyssnare sitter jag andäktigt och lever mig in i allt som sägs. Det här är helt klart en stor läsupplevelse!

För övrigt känner jag mig lite som det här gamla trädet just nu. 

Inte helt på topp skulle man väl kunna säga men slutet på en sak är ju alltid början på en annan. Bra!

Det blev bara några varv stickade ikväll. 

Ränder är grejen.

Som det brukar vara

Idag hade jag med en kasse halvvantar till jobbet. Nu har jag bara ett par kvar, de som är större i storleken, och ytterligare några kollegor slipper frysa om händerna. Det behövs ännu ett par halvvantar för smala händer så än kan jag inte sluta sticka vantar.

Med mig hem från jobbet hade jag något helt annat, nämligen en tavla som jag vunnit. Den heter Fruktsamhet och jag är barnsligt förtjust i ordlekar och underfundiga titlar. 

Nu gäller det att hitta en bra plats till tavlan som är ganska stor. Jag är glad att jag vann den här tavlan. Alla vinster tilltalade mig inte lika mycket men så är det ju med konst.

Igår kväll började jag på en Sparreholmsvante till, i restgarn. Restgarner är så stimulerande att jobba med, för i begränsningen finns kreativiteten. 

Nu hoppas jag att jag delat resterna så att maken till denna blir likadan., Annars blir det en utmaning.

Hemma hos oss är det fortfarande ingen snö och jag hade inga problem att gå min promenadrunda.

Det är dock bra spejarväder tycker Luna och Minerva. 

Blå Jungfrun var nästan svart i eftermiddags. Det händer inte så ofta.

Ja, det här var ett axplock från min tisdag; jobb, stickning, katter, spanande ut över havet och en promenad. Precis som de flesta dagarna. Jag gillar när det är som det brukar.

Enfärgat

Sammanfattar läget: grått.

Vantarna Sparreholm som jag köpte ett materialkit till på Båvens spinnhus är klara. 

Luna la inte vantarna på dem. Konstigt. 

De är jättefina i sin enkla design. 

Vilken tur att jag köpte mer garn när jag var där för Båvens ull är underbar.

Materialare

Sol och söndagar är som gjorda för varandra. De utgör en grundsten i välbefinnandet på något sätt.

Grundförutsättningarna för dagen var alltså de bästa och även i dag har jag gjort det viktigaste; tvättat, sytt en madrass till en kattbur, gått nästan en halvmil och stickat lite. Det blev inte koftstickning, inte fler improviserade halvvantar heller för jag hittade en materialsats på hela vantar som jag köpte på Båvens spinnhus i somras. Jättefina tumvantar som Eva-Lotta Staffas gjort mönstret till och garnet är spunnet på Båvens.

Enkla vantar med fina detaljer och garnet är underbart att sticka med. Ull är en fantastisk sak.

Lite snö kom det i natt. Inte så mycket att det täcker marken men precis så mycket att det lagt sig på isen.

Fast i vår vik är det isfritt. 

Det blir så vacker skymning när det varit en solig dag. Grand finale som sig bör efter en bra dag.

Det viktigaste

Varför går lördagar så otroligt fort? Jag har hunnit göra en promille av vad jag ville göra men har nog ändå gjort det viktigaste som att städa badrum, gå en promenad och uppvakta en systerdotter.

Solen tittade fram en stund men det blåste iskallt. 

Systerdottern bjöd på bakelser från Nya Condis och barndomsminnena sköljde över mig när jag såg kartongen. 

Så där har kartongerna sett ut i minst 40 år, förmodligen mycket längre.

En annan viktig sak jag hunnit med var att sticka klart och fästa trådar. 

Undrar om jag skulle ta tag i koftstickandet igen nu efter halvvantspausen. Vi får se vad som lockar mest i morgon.

I brist på snö

Nej, vi har ingen snö. Ingen alls faktiskt. Det är både bra och dåligt; jag är glad att slippa skotta men jag tycker att snölandskap kan vara bland det vackraste som finns.

När vi nu inte har någon snö så passar jag på att gå på stigar som inte hade gått att ta sig fram på om snön legat djup. Udden utanför Södra hamnen hade jag inte kommit åt till exempel men nu gör jag det.

Att bara stå där och andas. Det är livet det. 

Blå Jungfrun gömmer sig så gott hon kan för nyfikna blickar. 

Alldeles alldeles stilla, precis vad som behövs en fredagseftermiddag.

Jag har fastnat, som jag brukar, när jag stickar halvvantar. De är otroligt vanebildande. Det finns alltid något nytt att testa, någon tumkilsvariant att prova och garnrester att sticka slut på.

Fort går det också. Om maken lagar middag och jag lyssnar på ljudbok så hinner jag en bra bit på en kväll. 

De två restgarner jag hittills använt i det här paret är snart slut så nu får jag vara lite uppfinningsrik när jag ska göra dem färdiga. Det får bli morgondagens fundering. Trevlig helg!

Att ge till sig själv

Att ge presenter till sig själv en bra grej tycker jag. Jag har gett mig en jättefin present bara för att jag promenerat flitigt sedan innan jul. Det är en efterhandskonstruktion men den funkar bra ändå eftersom det är nu jag behöver lite uppmuntran. Vad gör man inte?

Jag beställde en stickkasse och ett sticketui av duktiga Ann-Britt med butiken Rät o Avig.

Otroligt fina och välsydda och så roligt att ha ett eget set!

Tack Ann-Britt!

I soffhörnet fortsätter jag teststicka flerfärgsmönster med restgarner. Jag är värdelös på att bara sticka provlappar så utan att jag vet hur det gick till så blev det en vante.

En halvvante som är för stor för mig och för liten för maken. Någon gång kanske den hittar sin rätta hand? 

Jag måste öva mer, det är fortfarande knepigt för mig att få till en stickning med jämna maskor när jag stickar med två färger. När jag stickar tvåändsstickning blir maskorna ljuvligt jämna och det är väl den bilden jag har framför mig och vill uppnå även i vanlig stickning. Gaaah!

Nåja, vattnet sjunker så sakta undan och även om det inte går att gå torrskodd på stigen så behöver man inte längre vada i djupt vatten ner till bryggan.

Tröttluvan är på men ut kom jag ändå.

Presentvärt!

Hoppfullt

Ibland är det perfekt att bara hänga lite.

Så där härligt avslappnat liksom.

Även om dagen både varit blöt 

och grå så känns det bättre. 

Ett gott tecken är att testa nya idéer. 

Nya idéer av gamla rester som föder nya idéer. Alla blir inte bra men några blir. Hoppfullt.