Rockefeller

En av sommarens mysterisjalstickningar var Rockefeller av Stephen West. Jag gillar hans mönster för de är pedagogiska och man lär sig alltid något nytt. 

Jag hängde med vecka för vecka till sista ledtråden kom, då tröttnade jag - massor av randig rätstickning och jag hade roligare projekt som väntade. Nu är den i alla fall klar, om än inte blockad, och jodå, den var rolig att sticka - trots rätstickade varv.

Jag stickade i Madeline Tosh merino light, knappt 150 gram av vardera färgerna oxblood och carnation på stickor 3,5 mm. 

Kul med en modell som jag inte sett innan och den ligger bra över axlarna. 

Och så passar den till nya klänningen. :o) 

Kombo kompana

Kommer ni ihåg att jag skrev för några dagar sedan att nya Ottobre dam innehöll massor av saker som jag ville sy? Första plagget är klart och det blev en klänning i linne. Mönstren i Ottobre brukar passa mig jättebra, men den här gången blev det till att göra om ärmarna. De var alldeles för smala och eftersom jag inte mätte dem innan så blev det till att sprätta, klippa nya och sy om. Det kunde varit värre.

Sjalen är stickad i rester av Schoppelwolles Admiral. De blev en fin kombo, sjalen och klänningen, och kommer funka bra tillsammans till hösten.

Ordlöst

Idag är en sån där ordlös dag. När hjärnan vare sig vill eller orkar formulera sig.

Bilderna från Uvberget med utsikt över Hjälmaren får tala. En vacker plats.

Minnesvärda dagar

Den här tisdagen lämnar inga djupa spår. Inte mycket alls har hänt, en dag inom parantes på något sätt. 

Här, som på de flesta ställen i landet misstänker jag, var det riktigt kyligt i morse. Det blev lite bättre under dagen, men nu känns det att det är höst på gång. Inte än, men på gång.

De här bilderna är från sista september förra året - en magisk kväll då klipporna var varma långt in på kvällen. Den dagen lämnade spår, spår att minnas.

Verkligen en dag att minnas.

En glimt av andra världar

Alla dagar är inte lika kul, och den snusförnuftige säger att tråkiga dagar behövs för att man ska känna hur roligt det är när det är en bra dag. Hm, jag tror man hade känt det ändå...

Dagen har ägnats åt små saker, i liten skala.

Under åren när jag inte orkat/velat/kunnat läsa så har jag ändå samlat på mig en hel hög böcker, böcker som nu kommer till glädje när jag återfått läslusten.

Sonat till Miriam är jättefin, lågmäld på ett vackert sätt, skriven ur ett spännande perspektiv - det är inte så vanligt att kvinnliga författare skriver som man i första person.Härliga porträtt från Nya Zeeland, Polen och Sverige, och min lust att besöka Krakow ökade. 

Nu övergår jag till att läsa i stället för att lyssna, för två böcker av Marita Conlon-McKenna väntar.

En svängom

En tom dansbana. Ingen musik som strömmar ut från gitarr och bas. Inga klackar mot trädäcket. Inget skvallrande, tisslande, tasslande, flörtande eller bråkande. Bara en festplats som tiger om alla sina minnen.

Furulid i Krokstorp - en fantasieggande plats, nästan mitt ute i skogen. 

Mitt andra blå täcke i regnbågsutmaningen är äntligen klart. 

Kan ni höra musiken? Bennys på en uppblåsbar jag-vet-inte-vad. När togs den bilden? Inte igår. 

Om rusdryckerna finns innanför västen då? 

Det finns inte många platser som den här kvar. 

Vi hängde där en stund, sen drog vi vidare. Mot nya äventyr.

Too big

Augustis sista lördag har bjudit både sol och regnskurar - som så många andra dagar den här sommaren. Min plan för dagen var att sy något från nya Ottobretidningen, men i stället quiltade jag en quilt. Nåja, inte det sämsta.

Det lilla lagret med färdigsydda toppar krymper stadigt och det känns så bra, nu ska det bara bli färdiga täcken av dem. 

Jag fick en obehaglig överraskning när jag skulle lägga ihop topp, vadd och baksida. I vadden fanns en tjockkroppad, grovbenad värsta-sortens-spindel. Blä! Små spindlar är okej, men de där grovisarna som är mer än fem centimeter i diameter ger mig nästan slaget. Undrar om jag törs ta fram vaddrullen till nästa täcke eller om vadden får stå kvar i sin plastsäck...

Fågeldamen

Jag har aldrig varit så uppvaktad. De var överallt, framför mig, bakom mig, alldeles intill mig.

Trots att jag var själv på Glasscafé Mandarinen så var jag inte ensam. 

Fast jag kan inte låta bli att fundera på om det verkligen var mig de var så förtjusta i... det kanske var nåt annat... 

Nåja, jag hade fifteen minutes of fame i fågelvärlden. 

Min plan var att göra en massa roliga saker hela kvällen, men det slutade med att jag letade jättelänge efter en sladd och sen var all energi slut. Snopet, men jag kikade in i på min garnskatt och bara njöt en stund i alla fall. 

I morgon tar vi nya tag! 

Min lilla kvilt och jag

Gästgivarehagen i sydöstra Vimmerby är en friluftspark med byggnader från 17- och 1800-talet. Det är också ett gammal gravfält med inte mindre än 300 gravar; gravhögar, skeppssättningar och även nio stycken treuddar.

I brist på annat sällskap så tog jag ett lapptäcke över axeln och åkte dit.

Jul-i-julitäcket är fodrat med isblå polarfleece. 

Att inreda i vitt verkar inte vara något nytt. 

Gästgivarehagen är riktigt fin och det var härligt att gå omkring där och titta och fundera. 

För att återvända lite till nuet så svängde jag förbi min favoritbutik; Husqvarnabutiken, och just nu hänger en av mina klänningar i skylten! Tyget är köpt där, men modellen är på frihand efter en köpeklänning. 

Jag fick en present idag också - ett trollkors gjort av Olof Smed från Ankarsrumstrakten.

Ett trollkors är en amulett med mycket gamla anor som skyddar bäraren mot ondsinta troll och annat oknytt.

Så alla ondsinta troll och annat oknytt - nu kan ni se er om efter annat för mig kommer ni inte åt! 

Tack tack tack vännen för det fina smycket!